Rice besöker Jeriko och Jerusalem

TV3 var inte intresserade av Bush möte i Amman och kunde inte komma på någon annan att sälja en torr PK-nyhet till så jag stannade hemma. Lite tråkigt. Hade sett fram emot att åka dit. Kul att komma iväg och roligt att resa med Pepe och Enrique på katalanska TV3. Dessutom hade jag planerat att köpa massor med billiga DVD i Amman. Det är verkligen DVD-Mecka. Sist köpte jag 22 filmer och har precis lyckats se klart alla.

Hur som helst så fick jag i alla fall jobba för TV3 idag när Condoleezza Rice besökte Abbas och Olmert. Var ute vid marknaden och jagade folk som kunde tycka till. Ganska svårt att hitta någon som pratar vettig engelska i det här området, men det gick bra till slut. Och egentligen behöver man knappt gå fram till någon och fråga om de ställer upp. Står man med en kamera där så är det alltid någon som börjar prata med en. Inslaget går vid 23-tiden ikväll i alla fall.

Flytten mer möjlig

Förresten så börjar det mer och mer luta åt att vi flyttar till gamla korrens lägenhet om Ric skriver kontrakt här och tidningen insisterar på att bara betala hyran där. Tydligen är den bättre än jag först trodde. Ric sa att den låg långt utanför stan, men den ligger ganska nära German Colony som ju är fullt av caféer och butiker. Och det är mer som ett hus än en lägenhet. Stor med sovrum och studio/arbetsrum, terass, flera badrum osv. I alla fall enligt Marta. Vi har alla sagt att vi föredrar området runt marknaden flera gånger, men igår insåg jag att alla matställen verkligen är dåliga och dyra här. Igår åt vi lunch för 80 kr per skalle, en tallrik som kostar hälften på andra ställen i Jerusalem. 80 spänn är ju för sjutton dyrt i Sverige. Och marknaden är ju egentligen den största bombfällan i Jerusalem...

Lunch och peptalk på marknaden

Lunchade med Marta igår, Ric fick följa med trots att det skulle vara vår spanska-/engelskaskola för bara oss två. Nu blev det ioförsig både spanska och engelska, men mindre fokuserat. Istället beklagade vi oss över jobbet. Marta jobbar nästan varje dag, men i slutet av månaden har hon precis pengar så hon klarar sig. Ibland får hon ens 500 kr/artikel. Facket någon?!? Jag klarar mig ganska bra ekonomiskt, men jobbar alldeles för lite - blir uttråkad. Både Marta och Ric tyckte det var dags att jag hörde av mig till engelsktalande media. Visst skulle jag klara av det, men man kan ju inte stå högt upp på listan bland arbetslösa frilansare om man inte ens har språket som modersmål. Jag ska göra ett försök i alla fall. Har lovat.

Onsdag: blivit moster - igen!

Klockan 11 igår föddes Lovisa, 52 cm och 3595 gram, och jag blev moster för andra gången. Tydligen ska hon vara rätt lik brorsan, Elias, men jag har bara fått en liten bild på mobilen så det är svårt att avgöra. Där ser man bara att hon har bulliga kinder och trulig näsa. Hemma satt alla och väntade på helspänn hela morgonen, men jag hade trott att det skulle dröja många timmar till så jag var ute och joggade när hon föddes.

Omöjligt komma hem från Ramallah

På måndag kvällen var det som om alla samlade krafter försökte hindra mig och Marta från att komma hem. Intervjuerna i Ramallah gick bra. Vi hittade folk som pratade både engelska och spanska - och alla var skeptiska till att vapenvilan skulle hålla förstås.

När vi sen ska köra ut ur stan hamnar vi på helt fel väg. Vi åker längre och längre från bebyggelse utan att komma till någon gränsövergång. Det blir mörkare och mörkare runt oss - till slut kolsvart - och bilens lyktor märker jag är praktiskt taget obefintliga. "I know this is the wrong way", säger Marta ett antal gånger utan att vända. Men till slut gör vi det i alla fall. Efter att ha frågat tre militärer/säkerhetsstyrkor inne i stan vilket håll Jerusalem ligger åt och alla har pekat åt samma håll som Marta vet är fel ringer vi hem och frågar vad gränsövergången vi vill använda heter. När vi nu frågar samma militär igen efter Betel hamnar vi äntligen rätt. Men väl framme inser vi att gränsen har stängt för kvällen, klockan är mycket, omkring 22.

Inget annat att göra än att åka tillbaka genom stan och mot den andra gränsövergången som alla pekade mot från början. Den vägen är längre och det är ofta mer trafik - tar helt enkelt längre tid. Eftersom jag inte behöver hem och jobba så tar jag det mer ro, men Marta har ett inslag att redigera när hon kommer hem så för henne är det inte lika roligt. När vi lämnar gränsen vid Betel åker en bil upp bakom oss, tutar och kör om. Inte ovanligt, vi kör ju väldigt långsamt eftersom vi inte ser någonting. Men bilen kör inte om, utan prejar in oss och stannar snett framför. Ut hoppar fyra män med automatvapen. Okej, det är palestinska säkerhetsstyrkor, antagligen inte kidnappare, men det är ovanligt att de stoppar någon så jag hinner ändå tänka tanken "Vad nu då?" De ber oss gå ur bilen och under tiden stannar en annan bil bakom oss med 4-5 män, de är civilklädda. Vi får frågor om vad vi gjorde nere vid den stängda gränsen, vilka vi är, vad vi har i bilen. Vi förklarar att vi är journalister som jobbat i Ramallah och nu åkt lite vilse. Jag drar fram några visitkort till palestinierna vi intervjuat för att styrka vår story. Men det de är mest intresserade av är om vi är israeler. Efter ett "Nej, nej, Sverige och Spanien" ändras tonen helt. "Ah, you're welcome." Fattar inte helt om vi får åka. "Everything is okay?" "Everything is super okay." Bilen med säkerhetsstyrkan i vinkar att vi ska följa dem. De tar oss hela vägen genom stan till rätt gränsstation som är öppen. Vi gissar att de bara hade tråkigt och möjligtivs att de ville hämnas lite och stoppa några israeler eftersom många palestinier ofta blir stoppade av israelisk militär. Men mest var de nog bara sysslolösa.

När vi en bra bit senare kör in mot Jerusalem och Marta missar vår avfart och istället tar tunneln som leder till andra sidan stan är jag inte förvånad...

Jobbar, jobbar inte...

På måndagen trodde jag att jag skulle jobba med tanke på de senaste dagarnas utveckling med vapenvila och fredstal, men jag hörde aldrig av TV3 under dagen så började ge upp framåt eftermiddagen. Då kom ett mejl om att det absolut var intressant med en kommentar. Jag satte mig att skriva. Mitt i allt ringer Marta och undrar om jag ska med till Ramallah och intervjua folk om ett Västbanksperspektiv på läget. "Ska försöka hinna jobba klart". När jag är klar nån halvtimme eller så senare så fanns hade jag fått ett nytt mejl. "Får inte plats idag, tyvärr". Okej, men då kan jag åka till Ramallah i alla fall. Precis när vi ska sätta oss i bilen ringer Pepe från spanska TV3. "Kan du hjälpa mig?" Han lovade att komma inom en halvtimme och Marta kunde vänta lite.

Mycket fram och tillbaka, men det blev i alla fall jobb till slut.

Idag har jag jobbat för TV3... Spanien

Pepe ringde och väckte mig i morse. Jag visste att kameramannen för TV3 i Spanien var på semester och Pepe hade förvarnat mig att han kanske behövde hjälp så jag var ju beredd. Det blev bara en kort ståuppa ute på gatan här. Inget komplicerat, men var ändå lite nervös för att jag skulle göra något fel, glömma kolla något och förstöra någon annans material. Det är alltid bättre att bara sabba för sig själv! Kanske ska göra en uppdatering senare i eftermiddag också. Kul med lite jobb.

Ric har blivit erbjuden superkontrakt

Spanska tidningen vill ge Ric ett kontrakt som korre i Jerusalem från 1 december och ett halvår framåt. Bra lön, betald hyra, betalda räkningar, alla omkostnader vid arbete och dessutom låter de honom fortsätta jobba för den mexikanska tidningen han skrivit för, vilket innebär ytterligare pengar.

Haken är att de har en lägenhet med ett kontrakt fram till maj i år och om vi vill ha betald hyra måste vi flytta dit. Lägenheten ligger utanför stan, man behöver bil och taxi till allt, nu går vi nästan vart vi än ska. Ingen av oss vill flytta dit. Vet inte hur vi ska lösa det. Det galna är att den lägenheten är dubbelt så dyr som vår så om de kunde bli av med den skulle vi alla tjäna på det.

Hake nummer 2 är att det fortfarande är möjligt att det här halvåret blir 1-2 år. Det är en mycket lång tid att bo här ...för mig.

Jag gillar ytlighet

Har inte hänt så mycket kul på sistone så det var roligt att vi kom iväg till den där Thanksgivingfesten. För mig var det extra skönt att vara på ett ställe där alla pratade engelska (har fortfarande problem att vara kul på spanska) och jag kom också på igår att det var ganska skönt att festdeltagarna bestod av amerikaner eller israeliska amerikaner, vilket det nu var. När man inte känner nån på en fest blir det lätt att man blir stående i ett hörn annars. Inte här. Här vill alla prata med den nya, okända fejjan. Det är skönt när folk är lite så där lagom ytliga och låtsas gilla en fast man aldrig setts förut. Men till viss del kanske det gick lite väl långt igår. Blev mer eller mindre attackerad av två tjejer. Det var som att flyttas till en amerikansk highschoolfilm med jocks och cheerleaders och allt sånt.
- Oh, you're so cute. Isn't she cute, Jen?
- Yes. Oooh, I wish I could walk around with red jeans like that. And I love your bangs (som jag lärt mig i tv-serien Scrubs betyder "lugg"). Who cuts your bangs?
- You do it yourself? Did you hear Leya, she cuts them herself...

En kille på festen sa att bara tjejer kan hålla på på det där sättet och berömma varandra. Jag skulle vilja säga att inte ens tjejer kommer undan med ett sånt utspel. Jag kunde inte göra annat än att skratta. Kunde inte ens ta det som en komplimang. Det var bara för knäppt.

Mitt uppdrag på festen var annars att försöka förklara för ett par israeler att européer inte hatar judar bara för att vi i genomsnitt är mer kritiska mot Israel än vad Usa är. Det hela slutade med att en kille sa att han inte hade något emot européer.
- I like Swedish girls.
Vet inte om min poäng gick fram riktigt.

Aldrig säga aldrig

Sa jag att jag aldrig mer skulle handla på marknaden på fredagar. I did it again...

Pratade med Syriens informationsminister

Självklart har Syrien från börjat nekat till att de haft något att göra med mordet på industriministern Pierre Gemayel i Libanon. Syriens informationsminister Moshen Bilal går längre än så och tror det hela är en konspirationsteori mot Syrienvänliga intressen i Libanon. Många medier runtom i världen har skrivit att mordet skedde med extremt dålig tajming för Syrien. Bilal håller med.
- Libanons regering var svag och nu stärks den av att folk går ut på gatorna och ger sitt stöd.
Det han syftar på är förstås att Hizbollah sex ministrar lämnade regeringen nyligen som protest mot FN-tribunalen om Rafik Hariri-mordet. Begravningen av Gemayel blev en verklig antisyrisk protest enligt flera svenska medier, så stödet för regeringen och Syrienkritiska premiärministern Siniora har i alla fall synliggjorts genom mordet.
Syrien har också under senaste veckan gjort försök att öppna för diplomatiska relationer med Irak, något som Usa uppskattat. Bush har nämnt att Syrien kan bli en hjälp där.
- Mordet förstör våra försök att närma oss omvärlden, säger Bilal.
Han påpekar också att Libanons regering är ansvarig för säkerheten för ministrarna. Att en minister kan skjutas på öppen gata, i dagsljus av män utan masker tycker han är skumt. Om de inte direkt ligger bakom "så är de i alla fall med och täcker upp", anser han, och tillägger:
- Antisyriska röster i Libanon har länge varnat för att ett sådant här mord skulle ske. Som om de visste att det skulle hända.

Ja, det var lite konspirationsteori från Syrien. Hamnar i spanska och mexikanska tidningar imorn. Men inte i svenska, tror jag...

Idag är det Thanksgiving ...fest

Trodde att man bara firade Thanksgiving med en familjemiddag i Usa, men idag har jag i alla fall blivit bjuden på Thanksgivingfest med några israeliska amerikaner. Ska bli intressant att se hur detta firas.

Stannar nog i MÖ ett tag till

Den spanska tidningen Ric frilansar för hade möte igår. Idag fick han inofficiellt veta att de funderar på att ge honom ett halvårskontrakt som korre här i Mellanöstern. Killen som jobbar här nu måste vara i New York 1 december för att ta över där och hon som kommer hit efter honom är sjukskriven fram till april-maj antagligen. Egentligen ville nuvarande korren ta med sig Ric till NY, som fotograf och för att täcka upp om det skulle behövas mer personal. jag hade nog gillat det bättre. Men får nu Ric ett kontrakt här så tror jag att företaget betalar vår hyra och våra räkningar. Det är ju inte så dumt det heller. Jag kan bli lyxhhustru! I ett halvår...

Och sen har han bättre kontakter och mer sparade pengar när vi väl sätter av till New York. Helt okej... tror jag...

Inslag på TV3

Det blir inslag av Golanhöjderna på Update ikväll i alla fall. Vi vinklar det på att så mycket fokus varit på andra oroshärdar den senaste tiden. De syriska araberna i Golanhöjderna bråkar inte och därför vet knappt någon om att de finns. Hoppas det blir ett bra inslag i alla fall. Jag tror det. Mycket fokus på den lilla människan. Det hade nog TV8:s "Världen i Fokus" gillat, men nu har jag sålt det till TV3 i alla fall.

Men usch vad svårt det är att klippa ner långa, bra intervjuer med vanligt folk till snuttar om 20 sekunder. Så mycket känsla försvinner. Tror jag ska klippa ett 5 minuters-inslag av det här materialet också för att öva lite.

Oturligt val jobbmässigt

Att industriministern i Libanon mördades idag gör tyvärr inslag om ockupationen av Golan mindre intressant för tillfället. Ingen vill väl prata om att lämna tillbaka mark till Syrien nu när de hamnar i topp på misstänkta-listan för ytterligare ett politiskt mord i Libanon. Kanske åker jag till Beirut istället. Där kan det nog bli mycket mediafokus inom kort.

The valley of tears

Jobbmässigt har det varit bra i Golanhöjderna. Befinner mig i Majdal Shams just nu, den ort som ligger allra längst upp i hörnet av det av Israel ockuperade området. Hittade riktigt bra intervjupersoner. En man visade oss "The valley of tears", en plats där gränsen mellan Golan och Syrien går i en dal. Varje fredag fylls bergssluttningarna på båda sidor om gränsen av familjemedlemmar som inte setts på flera år. De ropar till varandra i mikrofoner och tittar på varandra i kikare. Sen pratade jag med en kille som blev av med ett ben, en arm och ett öga när han var 14 år. En mina smällde i handen på honom. Han försökte under flera år få en förklaring av de israeliska myndigheterna varför minor placerats mitt i hans by, en ursäkt eller kanske hjälp att klara sig som handikappad. Det visade sig att han klarat sig ganska bra utan hjälp ändå. Han reste mycket och sportade, bland annat åkte han snowboard. Själv insåg jag att jag utsatt mig för en onödig risk när jag tidigare idag utforskade en ruin av en moské längs vägen. Det finns tydligen minor utspridda lite varstans i det här området och sönderbombade hus är förstås högriskzon.

Golanhöjderna

Drar dit ett par dagar på jobb. Men ska bli kul att se stället också. Tror det är vackert. Och så är det spännande att vara nära Syrien och Libanon också.

Uttråkningsfika

Var och fikade med Sonja från French Radio idag. Vi är båda lite uttråkade på det här stället. Det händer så himla lite. Vi kom båda hit i juni och jobbade häcken av oss i somras. Och nu helt plötsligt finns det väldigt lite att göra. Men kanske att hon skulle få en intervju med Gilad Shalits pappa i veckan och då skulle jag få fälja med. Det vore ju toppen.

19-åriga Tove attackerad i Hebron

På söndagsmorgonen ringde José och sa att de fått ett fax om att en svenska attackerats av bosättare i Hebron. Jag ringde Aftonbladet för att kolla intresset, men tydligen hade Expressen redan snabbat upp berättelsen och hade en helsida i tidningen så det var gammalt. Jag fick ändå tag på Tove och de två andra svenskorna som varit med. De var på Hadassah-sjukhuset en bit utanför stan och jag bestämde mig för att åka och hälsa på. Kan vara bra för mig att ha bättre koll på de svenskar som är i området och kanske skönt för en ung tjej som blivit misshandlad efter bara några dagar här att få prata lite med nån (något) äldre som bor här.

Tove hade fått veta på sjukhuset att hon hade två frakturer, en i käkbenet och en vid ögat. Vänsterögat var galet svullet och rött, hon skulle opereras på måndagen och få stanna 5-6 dagar på sjukhuset.

Det som hade hänt var att de tre svenska tjejerna och två killar från England och USA hade väntat vid gränsövergången mellan judisk/palestinska och helpalestinska området i Hebron. De hade ombetts följa en palestinsk pojke igenom eftersom han kände sig osäker. Lördagen var Hebrons bosättardag så extra många bosättare hade samlats för att visa på sin rätt att bo där. Enligt Jason, amerikanen jag pratat med tidigare var det omkring hundra på platsen. Plötsligt riktades uppmärksamheten mot den utländska lilla gruppen och bosättarna skrek "Vi dödade Jesus och vi ska döda er med". Det började med att de spottade mot gruppen, enligt tjejerna var engelsmannen alldeles våt i ansiktet. Sen började de knuffas och bli mer hotfulla och till slut slogs Tove med en flaska i ansiktet.

Speciellt var gruppen upprörda över att militären inte gjorde något för att skingra folkmassan, att den första sjukvårdaren som kom till platsen var bosättare och vägrade vårda Tove och att polisen senare fick tag på några av de skyldiga men bara körde dem 200 meter från platsen och släppte av dem. På sjukhuset i Jerusalem hade någon sagt till en av tjejerna att "visst är araberna djur", tydligen hade vissa fakta om attacken ändrats. Tjejen vars pappa är från Irak tyckte inte att det var lustigt att kallas djur.

Enligt kommentarerna till artikeln på Expressens webbsajt tycker många att aktivisterna får skylla sig själva om de åker ner. Visst, det är frivilligt att vara här. Precis som det är frivilligt för mig. Man är här för att man vill göra ett bra jobb, en insats, för att man vill lära sig mer om det här området som är så omskrivet, för att man vill få första handsinformation... Jag har inte hört någon säga att de två spanjorer som kidnappades i Gaza nyligen får skylla sig själva. Jag tycker att kommentarerna till artiklar är något av det värsta som finns. Folk är så fruktansvärt elaka. Det är plågsamt att bli påmind om det hela tiden, speciellt när man befinner sig på en plats där man hoppas att förnuftet ska ta över nån gång så att vardagssituationen för så många kan förbättras.

Söt berättelse

Idag var jag i Gamla stan för att promenera, men jag märkte rätt snabbt att jag tagit fel kläder på mig. Solen når inte ner i de trånga gränderna... Så istället sjönk jag ner i en mjuk soffa i Austrian Hospice och läste klart Alkemisten. Det har inte blivit av förrän nu. Många personer har sagt att det är en fantastisk bok. Jag tyckte det var en söt historia, inte mer.

Tjejdricka

I torsdags när vi var och käkade middag och frågade kyparen vad de hade att erbjuda att dricka efter maten sa han att de hade konjak och så en sötare likör "for the ladies". Jag minns en inte ont anande svensk man som började prata tjejdricka med mig. Han fick veta ett och annat, samtidigt som jag svor över alla tjejer som väljer alkoläsk med namn som "smultronpuss" framför en stor stark, vilket får män som honom att tro att alla kvinnor vill ha sån skit. Här har jag tydligen inga problem att lämna "feministen" hemma. När jag var i Gaza och intervjuade al-aqsa martyrernas brigader i somras sa överbefälhavaren till min tolk att jag var alldeles för söt för att jobba. Jag höll tyst då också.

Åhlens innan jul är inte fullt med folk

Jag vet det egentligen redan, men igår bröt jag ändå mot regeln att aldrig, aldrig, aldrig handla på vår närbelägna judiska marknad på fredageftermiddagarna. Inget blir dessutom bättre av att man varit ute till 06 kvällen innan (samma morgon kanske man ska säga). Jag säger bara att Åhlens den 23 december är lika avstressande som ett japanskt spa i jämförelse. Aldrig, aldrig, aldrig mer.

Klubbkväll

Torsdag är stora utekvällen här. Inte för att jag testat klubblivet förut, men nu hade vi fått nån flyer och jag fick en VIP-biljett så varför inte ge det en chans. Det blev en rolig kväll, men bara jag, Ric och Pepe orkade med till klubben. Proppfull och bra drag. Cayoman tror jag stället hette. Största klubben i Israel sa arrangörerna.Kändes extra bra eftersom jag jobbat under dagen. Som om man förtjänade mer att ha kul.

Vanlig syskonkärlek?

Igår sände Update mitt inslag om tre brorsor i Gaza som höll på tre olika lag: Hamas, Fatah och PFLP. De var rätt gulliga att intervjua. Så fort jag började fråga om deras åsikter så började de smågräla.
"Han har helt fel".
"Nej, det där håller jag inte med om."
"Allt är Fatahs fel."
"Jag ska nog visa dig sen när reportrarna har gått..."
Kvällsredaktören sa att han fick de vibbarna av mitt inslag. Det blev jag glad av. Ibland blir inslagen så korta att man inte hinner förmedla den känsla som man fick under intervjun.

Annars tänkte jag på hur skrämmande killarna såg ut med sina masker på bild, men hur vanliga de verkade när man pratade med dem. De t.o.m. tjafsade om vem som skulle ha vilken mask.
"Jag är med Hamas så jag måste ha den svarta."
Och maskerna var ju för tv-kamerans skull. De ville inte avslöja sina sympatier för hela världen.

Lämna inte ditt baggage utan uppsikt

När jag väntade på en av maskinerna (se tvätten nedan) kom Marta förbi och höll mig sällskap. Vi tog en latte på baren bredvid tvätteriet. Jag ville inte lämna Rics stora, dyra ryggsäck - som jag använde för att få med mig alla kläderna - kvar på tvätteriet, men den var för stor för att släpa med in på den lilla baren så jag ställde den utanför. Jag hade ju koll hela tiden så ingen skulle sno den. Men en som inte hade koll var barbiträdet, alltså koll på vem som placerat en stor väska som inte verkade tillhöra någon precis utanför hennes arbetsplats. Hon frågade runt och det hela löste sig innan den blev bortförd av bombexperter och pepprad med kulor för att oskadliggöra innehållet. Men jag kunde bara tänka hur otroligt naiv och ovan vid det här stället jag fortfarande är. Ingen som bott här en längre tid skulle komma på tanken att lämna väskor på det där sättet. Men det kanske är ett gott tecken att jag inte har blivit helt israeliserad än, att jag ännu inte tänker "bombhot" när jag sätter mig ner för att ta en kaffe.

Tvätteriet: porr för de ultraortodoxa

Var och tvättade på ett självserviceställe igår kväll. Om man inte köper en egen tvättmaskin här så finns de aldrig nånstans i byggnaden utan man får gå iväg och betala för det. Känns lite så där amerikansk-reklam-inslagit att sitta med en bok och vänta på att maskinen ska bli klar. Som underhållning finns också en tv, som igår var inställd på nån MTV-liknande kanal. Jag tittar upp när en version av den på tidiga 90 så populära "Gonna make you sweat" körs med mycket "Shake your ass" i både text och bild. Och där står en haredim, ultraortodox äldre man, komplett med hatt och korkskruvar och allt - som trollbunden. Med tanke på att det anses ofint för dem att ens stå och prata med någon av motsatt kön så måste den där videon vara värre än porr. Kanske skulle en sån "synd" kunna förlåtas om han samtidigt fixade frugans tvätt, men efter en snabb koll på de tre maskinerna - två av dem använde jag, den tredje var tom - kunde jag konstatera att några hushållssysslor kunde han inte skylla sin närvaro på. Det var nog bara "shake your booty" som lockade.

Castro istället för H&M

Idag bestämde jag mig till slut för en Jerusalem-vinter-kappa. Som höst i Sverige antar jag. Rätt nöjd, men annars är det svårt att handla kläder här. Mycket är ren skit. Och det som inte är det är dubbla priset mot hemma. Igår hittade jag butiken Castro. Den har en hel del snygga grejer. Känns inte lika massproducerat som H&M kanske men priserna ligger långt över. Men jag lär i alla fall slippa möta nån med samma plagg hemma i Stockholm. Den risken är liten. För Castro finns väl inte nån annanstans eller? De hade snygga väskor och skor också.

Jag försöker att inte shoppa här för det kommer bara kosta massor att ta med sakerna hem sen, eller till nästa resmål. När man mer eller mindre lever i en kappsäck så lär man sig att resa lätt. Och då ingår inte skor och jackor för olika tillfällen. Det är basic som gäller. Men nu när jag väl var och tittade kunde jag inte låta bli. Det blev förutom kappan, två tröjor, en snygg skinnväska och ett par vantar.

Det gamla vanliga gäller: när man inte jobbar gör man av med mer pengar.

Lunch med kollegorna

Var hos Marta och José och åt lunch idag. Lite spanskt sådär med vin vid 14-tiden, stor sallad m.m. Det blev mycket jobbprat oss fem journalister emellan. Domeneque hade blivit tillfrågad om att skriva en bok, men tackat nej. Fast det är nog något många andra är sugna på. Han kände sig inte säker nog på regionen och tyckte att andra var bättre lämpade.

Vi pratade också om objektiviteten som är något av det knepigaste här. På de flesta andra ställen finns ofta rätt och fel. T.ex. yttrandefriheten i Kina, våldet i Darfur. Ingen skulle klaga på att man inte låter båda sidorna komma till tals lika mycket i de frågorna. Men här är det annorlunda. Så fort något våldsamt sker från ena sidan kan man inte nöja sig med att skildra den enskilda händelsen. Man måste dessutom förklara vad den andra sidan har gjort tidigare, som för att ursäkta våldet. (Och det gäller ovasett om det är israeliska eller palestinska sidan som man pratar om för tillfället). Att förklara är inte detsamma som att ursäkta, men det är ju ändå inte konstigt att det har skapats en ond cirkel av våld när det hela tiden finns en anledning till att det sker mer.

Varning för Ryanair, tydligen

Har alltid funkat bra för mig, men när syrran, Lisa, skulle till London i torsdags fanns inte hennes bokning när hon kom ut till Skavsta. Trots att hon hade bokningsbekräftelsen utskriven med sig så kunde de inte göra något. (De sa att det var första gången på 10 år som något sånt här hände). Valet var att köpa nya biljetter som just då skulle kosta 4500 kr! För att åka till London med Ryanair! Kanske skulle hon få tillbaka pengarna, kanske inte.

Det blev ingen resa alls till slut. Och tydligen svarar inte kundtjänst på Ryanair i telefon nu så hon har inte fått igen pengarna hon lagt på biljetter som hon inte fick utnyttja. Fy fan. Det är ju inte så kul att åka fram och tillbaka till Skavsta för ingenting heller. Jag hade nog brutit ihop eller köpt en resa till Dublin istället och gett alla på Ryanairs huvudkontor en omgång. Men det är ju jag.

Hoppas att hon kommer iväg till London nån annan helg istället. Kanske lite trevlig julshopping.

Reportaget uppe på QX

Nu går det att läsa mitt reportage från gårdagens gayfest på QX.se. Kul att de tog lite bilder också, men den översta ska egentligen kreddas Ric. Glömde säga det till dem. Men han har sagt att det inte gör något.

Sportat

Halvligger nu i soffan med datorn på magen medan Ric spelar gitarr och försöker sjunga nåt på spanska. Vi förtjänar ioförsig att slöa lite. Har varit ute och sportat i parken för första gången på länge. Sparkade lite fotboll, körde lite styrka. Och så fick jag för mig att testa mina gamla gymnastiska kunskaper i lekparkens stänger. Sträckte nog nån magmuskel för sen kunde jag inte göra en enda situp. Inte ens en!

Gayfesten har tagit upp hela min dag

Foto: Ricardo Mir
När vi kom till festen/demonstrationen kändes det som om det var mer press än deltagare där. Men det tog sig och mellan två- och fyratusen var där för att fira till slut. Nästan alla jag pratade med var upprörda över den överenskommelse som gjorts med polis och de ultraortodoxa - att ingen parad skulle hållas och att ingen "gaypride" fick synas ute på gatorna. Först då skulle de religiösa ledarna be sina anhängare avstå från våld.

Även för mig kändes det som om de sålde sin yttrandefrihet ganska lätt. Men till saken hör att de har försökt hålla den här paraden ända sedan i somras. Hela tiden har något kommit i vägen. Först Libanonkrig, sen judiska högtider, nu Gazaattack. Snart är det ju nästa år och då är det väl lika bra att satsa på en redig parad till nästa sommar istället och vara nöjd med det evenemang som ordnades idag.

Hur som helst så har jag spenderat hela eftermiddagen med att skriva om denna gaypride. Är rätt slutskriven nu så läs här istället.

Jamila som jag intervjuade

Såg precis att Svenskan publicerat en debattartikel skriven av Jamila Al-Shanti som ledde kvinnoupproret vid moskén i Gaza förra fredagen. Det var samma Jamila som jag intervjuade för Updates räkning i måndags. Det sista jag hörde innan jag lämnade Gaza i tisdags var att hennes hus hade bombats och en släkting till henne dödats.

Hamas är på inga sätt oskyldiga till det som sker där nere, men det är förstås inte deras motståndare heller.

Nu ska vi på gay-rally

Det blir ingen parad. Arrangörerna har lovat att hålla sig till en stående demonstration instängda på universitetets stadio. De religiösa ledarna har lovat att uppmana sina medlemmar att inte protestera så länge ingen "gaypride" kan synas utanför stadions murar. Vatikanen är fortfarande inte nöjd med att det hålls någonting i överhuvudtaget. Det kommer säkert bli en del små protester, men inget allvarligt borde ske.

Samtidigt är det upplopp i östra Jerusalem mot attacken i Gaza. Allt på en gång. Polisen har höjt sin säkerhets-alert till högsta nivå.

Vad är det med taxichaufförer?

Igår hade jag en sån där jobbig taxiresa igen. Taxichaufförer är ju ofta ganska bra på att tala om sina egna åsikter utan att bekymra sig om resenären vill höra eller inte. Han som körde oss från Klagomuren och hem igår var precis sån. Hela resan pekade han ut alla soldater som var utplacerade i alla korsningar. "Titta, så här vill man ju inte ha det. Men vi måste, för annars dödar palestinierna oss allihop. De skjuter dig och mig. De spränger plan i luften. Jag har aldrig sprängt nåt plan. Jag vill inte bråka med dem, men om nån av dem kommer hem till mig för att döda mig, då åker jag till honom kvällen innan och dödar honom."

Allt det här har man hört tusen gånger förr. Men när mannen sen börjar prata om att palestinierna dödar israeliska barn i skolan och att "vi har minsann aldrig dödat några barn". Och han säger detta dagen efter att 19 civilia palestinier, 7 eller 8 av dem var barn, dödades i sina hus medan de sov av israelisk artillerield. Det är lite väl magstarkt. Palestinierna har fortfarande landssorg, för sjutton. Ric som sitter fram försöker hålla sig tyst, lika bra att inte hamna i nån diskussion. Det leder absolut ingen vart. Men när vi går ut och han ändå vill ha med håll. "Eller hur? You know what I'm saying?", så kan jag inte hålla mig från att låta sista orden bli "What a load of bullshit." Kanske inte så elegant, men det kom från hjärtat.

Strejk i Gamla stan

Tänkte gå ner för att se om det var något liv vid Klagomuren i skymningen. Det var det inte. Däremot upptäckte jag att nästan alla butiker i Gamla stan var stängda. Hm, det är väl inte fredag eller nån annan helig dag. Men en man som stod och hängde berättade att de alla strejkade i 3 dagar pga attacken i Beit Hanun. Under de dagar som utlysts som landssorg för palestinierna tänkte araberna i Gamla stan inte ha sina butiker öppna. Tänk om man kunde få se lite fler såna icke-våldsamma protester.

Tufft vara gay i kommunfullmäktige

Var och pratade med Sa'ar Nathaniel i eftermiddags. Han jobbar i kommunfullmäktige och råkar dessutom vara gay. Efter att ha sett allt hat mot homosexuella i den här stan de senaste dagarna är jag imponerad av att han är där han är. Det måste vara många som vill ha bort honom, både för att han är icke-religiös och för att han är vänster, men framför allt för att han är gay och vägrar hålla tyst.

Han tyckte att de senaste dagarnas problem och att de kanske måste flytta paraden definitivt var ett hot med demokratin i Israel. Stämningen i Jerusalem oroade honom och han nämnde att många unga icke-religiösa flyttar härifrån. "Det kommer att bli svårt för Jerusalem att vara Israels huvudstad om den inte är till för alla."

Efter intervjun kom en kollega in i hans arbetsrum, en äldre man i ultraortodoxa kläder. "Akta dig för honom så han inte bränner upp dina sopor", sa Sa'ar. Tydligen var det okej att skämta om det i alla fall. På vägen ut såg jag att nästan alla runt om i fullmäktige var ultraortodoxa.

Våldet vinner över demokratin - gayparaden kan ställas in

Pga av attacken i Gaza då 19 palestinier dog och alla hot om att utföra terrorattacker inne i Israel från olika militanta palsestinska grupper, kan morgondagens gayparad skjutas på framtiden. Det kan behövas så många som 12000 poliser för att vakta paraden. Polisen tror att en halv miljon demonstranter kan sluta upp för att protestera - mer eller mindre våldsamt mot paraden. Nu med det ökade terrorhotet i landet behövs många poliser på annat håll och då får paraden flyttas. Det är verkligen sorgligt när våldet vinner över demokratin på det här sättet.

Pratade med polisens presstalesman i morse och enligt honom ska de försöka hålla paraden ändå om det går. Men på ett sätt så att "bara" 3000 poliser behövs. Antagligen ska paraden flyttas från centrum av Jerusalem och kanske ändrar man så att det inte längre är en parad utan mer en samling. Det är mycket de homosexuella måste kompromissa om här för att få visa stolthet över vilka de är.

Ja, å så min artikel om det hela i QX.se

Mellandag

Vilade upp idag efter två tuffa jobbdagar. Fixade lite bokföring. Åt lunch ute. Tog tom en fika nere på stan. Märkte att Beit Hanun-attacken idag redan har satt sina spår - hos oss i alla fall. Vi pratade om att undvika att handla mat på marknaden på torsdag eftermiddag och hela fredagen då det är som mest trängsel. Och vi tog en liten omväg för att undvika Jaffa street på vägen hem - mycket bussar där. Nog för att alla säger att man ska försöka att inte ändra beteende pga terrorister för då har de vunnit, men jag bor inte här så den fighten får nån annan ta.

Nu på kvällen har jag bokat in lite jobb angående gayparaden. Har en intervju med polisen imorn om förberedelserna. 12.000 poliser ska vakta deltagarna (som lär bli nånstans kring halva det antalet). Har hört flera säga att det kommer att bli riktigt otrevligt på fredag. "Krig", sa nån.

Träffade kidnappade Emilio

Igår vid gayparadprotesterna började Ric prata med en annan journalist. Det visade sig vara Emilio som kidnappades i Gaza för några veckor sedan. Hade hört att han åkt till Spanien för att vila ut. Men nu är han alltså tillbaka "i skottelden". Han hade med sig en hjälm mot möjlig stenkastning "man vet aldrig". Omjag vore honom skulle jag också ta alla försiktighetsåtgärder från och med nu. Han nämnde också att nu kanske var en bra tidpunkt att lämna det här området och börja jobba nån annastans. Han sa att det inte hade med kidnappningen att göra, men nog måste en sån grej få en att tänka om.

18-19 dödade i Beit Hanun

IDF drog sig tillbaka från Beit Hanun natten mot igår, men när jag pratade med TV3 om mitt inslag igår betonade jag att det antagligen inte var över för det. Mycket riktigt. Tidigt i morse hamnade israelisk granateld fel - dvs mitt i ett bostadsområde i Beit Hanun. 18-19 civilia palestinier dog. Den här konflikten är så himla meningslös. Hatet bara växer på båda sidor för varje attack - och det ska besvaras med hårdare motattacker. Israel bad idag om ursäkt. Militanta palestinier uppmanar till attacker inne i Israel. Mer våld lär komma. Inga förhandlingar så långt ögat når.

Gayprotester

Foto: Ricardo Mir
Gick till Mea Shearim ikväll igen. Den här gången med kamera för att filma demonstrationerna mot fredagens gayparad. Var lite nervösa för att ge oss in mitt i området. Soptunnor och annat brann friskt. En polisman stoppade oss och sa att om vi var från pressen fick vi gå in, men det bästa var att vi tog fram kameran och visade att vi var från media. "Otherwise they will attack you with stones." En annan journalist vi träffade hade med sig en hjälm. Kändes inte betryggande.

Vi körde med Rics attackteknik - att gå fram till folk direkt och börja prata. Då brukar man ses som mindre av ett hot. Annars är det totalt omöjligt att försöka smälta in i det här området. Bara svarta kostymer, lockar och svarta hattar. Vi fick en hel del intervjuer. Jag trodde det skulle vara svårare, speciellt med språket. Men många var inflyttade amerikaner så det gick bra.

Alla vi pratade med tyckte självklart att det var hemskt att homosexuella skulle få ha en parad. Framför allt störde de sig på att det var i Jerusalem, men egentligen var det inte okej nånstans. En del tyckte att andra fick vara homosexuella om de ville, men att de inte skulle få visa det öppet på det här sättet. "It's nothing to be proud of." Många tyckte inte ens att det var okej att vara bög i smyg.

Några störde sig på att vi var där. En kille skrek på hebreiska att vi skulle dra därifrån. Nu fick det räcka. Några kastade smällare efter oss. Då valde vi att gå. (Har blivit känsligare för allt som låter som pistolskott sen jag flyttat till den här regionen). Men det som jag blev mest störd på var en kvinna som kom fram och sa att det var fel av oss att komma hit och filma folk. Vi förklarade att vi frågade alla innan vi började filma om de ville ställa upp, men det räckte inte. "This is a religious neighbourhood and the men here should not have to talk to a woman like this. It is wrong to make them look at a woman and speak to her like this. This is a from area." Tydligen var det mer okej om Ric höll i kameran. Att det var han som ställde alla frågor redan som det var spelade tydligen ingen roll. Och det var inte heller några problem för henne att prata med honom uppenbarligen. Hypokrati! Eller så är det bra jag som inte fattar reglerna.

Frustration i Erez gränsövergång

Man utsätter sig alltid för en del risker när man ska in i Israel igen efter att ha varit i Gaza. Och då menar jag inte fysiska risker - förutom att man kan få slaganfall av ilska ibland - utan jag menar risken att ens kamerautrustning förstörs.

Eftersom röntgenmaskinerna vid gränsövergången är obemannade, för personalens säkerhet, så finns det ingen som har koll på när ens grejer är igenom maskinen och i slutet på bandet. Dessutom har de ett så fint system där grejerna ramlar en 20-30 cm när de rullat klart. Lite mjuk vadd är utlagd ungefär en halvmeter från där grejerna trillar ner. Till saken hör ju också att man nästan alltid måste ta ut de ömtåligaste prylarna ur väskan, som kamera och dator.

Ofta försöker en av oss gå igenom säkerhetskontrollen och stå på andra sidan när grejerna kommer ut. Men den här gången fick Ric vänta på att ställa sig i person-röntgen-maskinen och när han var fast där inne i den snurrande cylindern ramlade hans kamera och objektiv ut på andra sidan. Vi svor högt till videokamerorna och högtalarna i taket och de svarade med mumlande ursäkter och sen var de så försiktiga så med min utrustning. Måste säga att det känns aningen konstigt hela grejen att ha hela konversationer med en röst från ovan...

Nu på kvällen upptäckte Ric att autofokusen på ena objektivet inte fungerar. Ååååh, vad jobbigt! Nu ska man ringa till Erez och försöka få dem att ta skulden och få ut nytt objektiv på deras försäkring. Inte har vi tid att åka dit ner igen på närmsta tiden heller. Blä!

Belägringen av Beit Hanun är över

I morse fick jag reda på att IDF (Israeli Defence Forces) hade dragit sig ut från Beit Hanun efter 6 dagars belägring. Det är ju bra för dem som bor där förstås. För mig innebar det lite extra jobb, fick göra om ståan som ska sändas i TV3 ikväll. Men samtidigt fick jag en möjlighet att se området efter Israels operation. Det är alltid intressant att med sina egna ögon se effekten på en sån plats.

På väg dit i taxin insåg vi att det hela ändå var långt ifrån över. Vid Jabaliya fick vi svänga av huvudvägen som stängts av av någon anledning för att fortsätta genom små bygator. Hela tiden hörde vi israeliska helikoptrar i luften och eldgivning på avstånd. Det är då man önskar att man satt i ett pressfordon med "TV" skrivet stort på taket. Så klart är risken liten att man ska träffas av något, men när man sitter där vet man ju med någon del av hjärnan att risken ändå inte är lika med noll.

I Beit Hanun var alla gator i princip lera. Tanksen hade kört upp mycket. En del hus var pepprade med skott eller hade stora hål efter granateld. Men folket var ute på gatorna igen. En del ungar lekte i sandhögarna som skapats, några kvinnor hade samlats för att sörja. En höll ett långt, långt tal för oss på arabiska. Vet inte vad hon sa, men arg var hon.

Fick nog en del bra bilder därifrån.

Kaos på kaos

Efter att jag gjort min ståa i utkanten av Beit Hanun eftersom det inte gick att åka ända fram pga israelisk militär så tog vi oss till ett sjukhus inne i Gaza city. Sjukhuset hade blivit nån form av flyktingläger med många unga män som bodde i Beit Hanun men som tagits in för förhör av Israel och sen droppats nånstans i Gaza. Nu kunde de inte åka hem igen.

Jag nämnde tidigare den 5-åriga pojken som blivit skjuten i magen av misstag. Det jobbigaste var egentligen hela mediasituationen. Vi var de enda där, men man kunde se att han var van vid att dra upp tröjan och visa skotthålet. Helt likgiltig och trött blick. Försökte fråga hans namn, jag tror det var Rez. Önskar jag kunde mer arabiska, speciellt vid sådana tillfällen. jag skulle känna mig mindre hemsk om man kunde vara lite trevlig, visa lite medkänsla istället för att bara plocka fram kameran och sen dra.

Vi fick höra att folk samlats vid självmordsbomberskans hus för att sörja/minnas/hylla henne. Det var ett totalt kaos där inne, rummet fullt av kvinnor som bara grät och skrek samtidigt som de höll upp bilder på släktingar som blivit nått martyrstatus genom att spränga sig själva. Hur kommer man till den punkten i livet när man gör ett sånt val? Nog för att livet är mest tragiskt i Gaza, men de flesta lever ju på som vanligt. 19 år var hon, tjejen. Universitetsstudent. Hade massor med systrar, som nu satt med tårar i ögonen. Det går nog inte att förstå varför om man inte tror på hela grejen med martyrskap. Till slut blev det nästan för intensivt där inne i huset, men då blev vi utslängda i alla fall av en äldre kvinna som tyckte att det fick räcka. Flera av journalisterna var ju män och här var det kvinnorna som skulle sörja.

Rädda Saddam

En mycket udda demonstration ägde rum på tidiga eftermiddagen. Palestinier skulle samlas utanför en FN-byggnad i Gaza för att protestera mot Saddams dödsdom igår. Vilket extremt dålig PR för palestinierna tyckte vi. Man kan faktiskt inte ta ställning för Saddam även om han hjälpt det egna folket när han dödat så många andra oskyldiga.

Jaja, när bussen med demonstranter kom fram så insåg vi att 90 procent av dem var under tolv år. Ett gäng ungar. De gick fram mot FN-byggnaden, kastade ägg på porten, klottrade något om Saddam och sen var det slut. Så extremt meningslöst. Men bra att det inte var många vuxna som sympatiserade...

Fast inte långt senare fick vi höra att nån militant grupp hade haft presskonferens i södra Gaza och sagt att de som hämnd för Saddams dödsdom skulle kidnappa alla västerlänningar de såg och döda dem. Vår fixare tyckte att det var bäst att undvika att lämna Gaza city. Det höll jag med om.

Diet i brist på mat

När vi skulle ta en förmiddagskaffe (efter klockan 12 så klart) ville varken vår fixare eller chauffören ha något fikabröd. De gick båda på diet. Vi skämtade om att det måste vara lätt att banta här eftersom det är så ont om mat, eller i alla fall ont om pengar för att köpa mat.

Från ett ämne till ett annat så nämnde chauffören att han var glad över att Lieberman var med i Israels regering nu. Han hoppades att ultranationalisten snabbt skulle driva bort alla palestinier från Gaza och ner i Egypten. Han var rätt trött på Gaza och hoppades på lite ombyte helt enkelt. Fixaren Safwat var däremot upprörd, framför allt för att det varit så tyst från Europa och att EU:s utrikeschef Javier Solana gått med på att träffa Lieberman. Men å andra sidan tyckte han att det kanske var skönt att få ett snabbt slut på lidandet. "He won't kill us slowly like now, but take us all in one slice. Halas. Finished. And a nice parkinglot of the whole place."

Stressig morgon

Dagen började med att det tog nästan en timme att få vår hyrbil. Vet inte vad de sysslar med för det tar alltid lång tid, men nu hade bilen punka också så det blev extra väntan. Trodde att vi skulle missa intervjun klockan 11, men den hade blivit flyttad till 12 så det funkade.

Talesmannen för Hamasregeringen, Ghazi Hamed, pratade om att det nästan var klart med en samlingsregering mellan Fatah och Hamas. Han sa att han visste vem den nya premiärministern var men ville inte avslöja vem, nån i Gaza i alla fall enligt honom. Haniyeh får gå i alla fall, precis som Fatah krävt. Enligt Hamed är främsta målet att få tillbaka pengarna från omvärlden, kanske tom skatterna från Israel. Det är därför de går med på att lösa upp Hamasregeringen.

Självmordsbombare och skottskadade 5-åringar

Just när jag började tycka att allt jag hade att berätta här var riktigt vardagligt vardagsliv i Jerusalem, så får man sig en riktig Gaza-chock. Hela dagen har jag kastats mellan olika känslor. Stress, rädsla, sorgsenhet, nervositet... Inte undra på att jag var trött när vi kom till hotellet vid 21-tiden.

Tuffast var nog när vi i bil närmade oss, av Israel, belägrade Beit Hanun i norra Gaza - och fick höra att en kvinna precis sprängt sig i luften där. Försökte ta med sig några israeliska soldater, men bara en skadades lindrigt. Vi fick snabbt stanna bilen, vågade inte åka närmre. En ambulans dundrade förbi. Skott hördes på avstånd. Det var otäckt. Mitt i alla försökte jag ändå göra en ståuppa. De blir lätt lite stressade i såna situationer.

Det var också tungt när vi besökte ett sjukhus och träffade en 5-årig pojke som skjutits i magen när han var på väg från lekskolan. Nu ville han inte gå till lekskolan nåt mer.

Söndagens nyheter

Nya vice premiärministern Lieberman gör uttalanden som om han vore hela regeringen. "Palestinska premiärministern kommer dela martyrernas öde om de inte släpper kidnappade israeliske soldaten nu med en gång." "Två religioner och två folk i samma land kommer alltid skapa problem. Israels araber borde flyttas till en palestinsk stat så Israel blir mer homogent judiskt." Flera arabiska parlamentariker kräver hans omedelbara avgång för rasistiska uttalanden och många människor som kommenterat artiklarna nämner nazisternas utrensning av judar som jämförelse. Reinfeldt ligger minsann i lä i att rekrytera obekväma ministrar. Fortsättning följer säkert...

Totalt 48 palestinier och en israelisk soldat har dött sedan "operation autumn storm" startade i onsdags i Gaza. Den kommer att fortsätta tills de militanta palestiniernas förmåga att avfyra qassamraketer mot Israel har minskat avsevärt.

Gayparaden får grönt ljus. Juristen som haft hand om frågan rekommenderar att polisen ger sitt tillstånd. Polischefen befarar att mycket våld kommer förekomma.

Inom 2 dygn kommer en palestinsk koalitionsregering bestående av teknokrater att presenteras enligt en palestinsk tidning. jag är förvånad. För en vecka sen pratade alla om inbördeskrig.

Hur som helst kan det bli mycket jobb den här veckan.

Slöardag

Eftersom vi kom hem vid 6-tiden så försvann en stor del av söndagen genom sömn. Men vi har planerat lite inför morgondagen. Då blir det nämligen Gaza. Ric fick tag på vår fixare Safwat. Tyvärr jobbar han med en holländsk journalist imorn, men med tanke på alla kidnappningar har jag inte lust att jobba utan fixare i Gaza för tillfället så vi skulle få hänga på. Har bokat hyrbil till kl 8.30 imorn, tidigast möjligt. Hoppas det blir en bra tur. Vi stannar nog över en natt.

Kollade på Engelska patienten på DVD sen på kvällen. Jag blev tårögd redan vid introt. Ric såg den för första gången - hur kan man ha missat den filmen under tio års tid?? Hade lite problem utan engelsk textning, speciellt eftersom Ralph Fiennes mest väser fram sina repliker, men det var nog en bra upplevelse ändå. Jag har helt slutat titta på tv sen jag kom hit. Vet inte hur man ställer in kanaler på den där digitalboxen, vet inte vilka kanaler vi har eller vad som går på dem. Skönt att slippa så länge man kan se film på datorn.

Cumpleanos felize Lisa

Just det, Lisa (lillasyster) fyllde ju år på lördagen så dagen startade med att jag och Ric gemensamt ringde på Skype och sjöng "Cumpleaños felize". Första gången jag fixade hela texten. Stolt.

Spanjorsfest!

Vet inte riktigt vart lördagen tog vägen, men på kvällen hade vi en liten mini-fest här i alla fall. In i det sista visste vi inte om vi skulle till Gaza istället pga "Operation Höstmoln" så vi bjöd in folk först samma dag. Därav blev det just en mini-fest. Och det blev förstås bara spanjorer - och jag. Deras engelska blev bara sämre och sämre med varje glas sangria, och min spanska blev inte bättre precis. Men i början av kvällen hade jag i alla fall en del trevliga konversationer.

Med J pratade jag om New York. Hans korre-tjänst ska flyttas dit nån gång efter nyår. (Det är hans plats som min pojkvän kanske ska fylla tillfälligt här). L berättade om festen de varit på igår i Ramallah. Hade blivit sent så hon drack bara cola idag. D pratade om hur mycket han saknade sin flickvän, en tjej som var korre här fram tills i september men som nu är tillbaka i Spanien. Han berättade också om hur annorlunda det var när han började som korre här 2003, och självmordsbomber smällde med jämna mellanrum i Jerusalem. Sen jag kom har det inte varit några såna attacker alls och det är nog svårt för mig att förstå hur folk här känner när jag inte har upplevt det biten.

Det blev utgång till D1 inpå småtimmarna. Har aldrig sett det stället så tomt, men det blev desto mer plats åt oss på dansgolvet. Hela kvällen slutade hemma hos Marta och José vid 5-6 tiden på morgonen med champagne och svenska köttbullar som José gjort. En lyckad kväll!

Gaza under årets andra invasion

Våldet har ökat lavinartat i Gaza de senaste dagarna. Men nu är det inte interna bråk som drabbar området utan strider med israelisk militär igen. För tre dagar sedan fick militären grönt ljus för att utöka invasionen för att få stopp på qassamraketer som skjuts mot Negevöknen och staden Sderot i Israel. Och invasionen har utökats. I norra Gaza, framför allt i Beit Hanun, har många strider ägt rum de senaste dagarna. Och sedan sommarens israeliska invasion har inte så många Gazabor dött som nu.

Idag är siffran uppe i tio döda i Gaza. Hälften civila. Jag måste åka dit snart och se vad det är som händer.

Gayparaden enar - på gott och ont

En av de bästa sakerna med gayparaden här är att den förenar judar och muslimer. De går alla i samma tåg och visar att det går att hålla sams. Arrangörerna har också fått pris för det. Senast vid årets svenska Pridefestival, nämnde QX:s chefredaktör.

Paradoxalt nog är också det sämsta med gayparaden att den förenar judar och muslimer. Genom homohatet. Det är i princip den enda gången som judiska, muslimska och kristna ledare går ihop och samarbetar om någonting. Nu är de alla överens om att med alla medel, även med våld, sätta stopp för att homokärlek visas öppet i deras heliga stad.

Med tanke på hur många som dör i striderna mellan judar och muslimer är det än mer läskigt att deras hat till "kärlek för alla" är så starkt att det får dem att stå enade.

Jobb om homohat istället

Det har nog varit för mycket snökaos i Sverige för att utrikesnyheter härifrån ska få plats. Hörde nämligen aldrig av Update på torsdagen. Men jag var verkligen inställd på att äntligen få jobba och eftersom det just nu rasar här kring nästa fredags gayparad så tog jag tag i det istället. QX nappade ganska snabbt så på kvällen gav jag mig ut till de religiösa kvarteren, Mea Shearim, för att se vad som försiggick. Polisen hade dock spärrat av alla gator som ledde fram till demonstrationen. Kvällen innan hade en taxi åkt fel och blivit attackerad och även de poliser som kom för nära blev attackerade med sten, stålrör och annat så jag avstod från att smita förbi avspärrningarna och ta mig ända fram. Jag behövde ju inte ta några bilder till artikeln ändå. Men man såg eldarna som brann från där jag stod och hur hundratals ortodoxa samlats på gatorna för att kräva ett stopp för "sodomiterna" som de kallar de homosexuella. Obehagligt så det räcker.

• Här kan ni läsa min artikel på QX.se

Jobb också

Idag ringde redaktören på Update och pratade om vad för inslag jag kan göra som passar till imorn. Lieberman är väl det som är mest aktuellt. Han har godkänts av regeringen. Bara en minister från Labor röstade nej och har nu också avgått.

Arabpartierna i Knesset är däremot mindre nöjda och ska enligt tidningen Jerusalem Post skicka uppmaningar till parlament runt om i världen för att be dem protestera. Jag har hela tiden tyckt att det är lite konstigt att Europa inte reagerat med ens en kommentar om att Israel nu kommer få en vice premiärminister som uttryckt sig starkt rasistiskt mot landets arabiska medborgare. Hamas valseger var ju en supernyhet. Självklart är det här inte samma sak, men det borde väl ha viss inverkan på fredsprocessen här kan man tycka.

Blir det inte Lieberman som nyhet så är det ju intressant med de interna striderna i Gaza, kidnappningarna av spanjorer eller det fortsatt stigande dödstalet av Gazabor i strider med och attacker av israelisk militär, som fortfarande rör sig i utkanterna av Gaza som de ju lämnade för drygt ett år sedan. Nu väntar jag på besked vad det blir för jobb.

Missat att skriva några dagar så...

Nedan följer måndagens och tisdagens event.

Äntligen sommarvärme - i Tel Aviv

Tisdagens turistande blev en baddag i Tel Aviv. Vi kom iväg lite sent så vi fick inte så många soltimmar (solnedgången är ju redan vid 17-tiden här), men när vi kom var det desto härligare. 28 grader (kanske) och sol, vattnet var nog 26.

Vid skymningen försökte jag gå och shoppa lite. Letade efter en höst-/vinterjacka eftersom jag i lördags insåg att en regnig dag i Jeruasalem är alldeles för kall för de tunna kläder jag tagit med mig. Hittade ingen jacka, däremot upptäckte jag ett supermysigt kvarter när vi var på väg tillbaka ner mot strandpromenaden. Bakom Trade Tower finns en massa lite äldre, låga hus. Gatorna är smala och det ligger mysiga restauranger och en del kul butiker i varje hörn. En butik, Mizo, på Sahabazy street såg ut att vara helt i min smak. Skulle jag bo i Tel Aviv skulle jag vilja bo i det här området.

Avslutade kvällen i Jaffa på fisk- och skaldjursrestaurang i hamnen. Lika gott som vanligt, speciellt musslorna. Gamla Jaffa är ett annat mysigt område som jag nog skulle trivas i.

Spanjorer i Gaza lever farligt

Under måndagen blev en annan spanjor kidnappad i Gaza, en hjälparbetare. Ric funderade på att åka dit på tisdagen, men som vanligt blev killen släppt samma dag. Undrade om det bara var ett sammanträffande att två spanjorer kidnappats. Och undrar varför spanjorer har utsatts, de är "kända" för att vara ganska propalestinska här.

Jag fick också höra av Marta att hon och pojkvännen José också haft problem i Gaza. De stannade ju kvar när jag åkte hem förra tisdagen och bland annat fick de en intervju med familjen till kidnappade Emilios (spanska journalisten som kidnappades förra veckan, se tidigare inlägg) chaufför. Tydligen var chauffören inblandad i kidnappningen genom att han hade meddelat vilka tider Emilio lämnade sin lägenhet osv. Dagen efter Marta och José gjorde intervjun fick de samtal både från spanska konsulatet och från någon palestinsk kontakt de hade. De fick rådet att lämna Gaza fortast möjligt eftersom familjen de intervjuat letade efter dem.

Idag onsdag fick vi höra av vår fixare i Gaza att delar av Fatah är förbannade på Spanien för att de har lagt sig i förhandlingar angående frisläppandet av israeliska soldaten Gilad Shalit som kidnappades i Gaza i juni och dessutom förhandlingar kring de interna striderna mellan Hamas och Fatah. För mig låter det mer som om Spanien gör något bra som försöker få fram en lösning, men det uppskattas tydligen inte. Läskigt att vara spanjor i Gaza just nu.

Förintelsemuseet

I måndags var vi på Förintelsemuséet här i Jerusalem. Har inte blivit av förut för det ligger lite i utkanten av stan. Det var en imponerande utställning. Byggnaden och parken runt också. Tungt ämne förstås. De hade många monitorer med intervjuer med överlevare. Bland annat berättade en kvinna om hur hon, 7 år gammal, blev skjuten vid kanten av en stor massgrav. De träffade inte alla och hon var en av dem som överlevde. Man har ju sett så många filmer på ämnet men det är ändå lika chockande varje gång - hur grymt det var. Och visst blir man påmind igen om vilket hot judarna har levt med och varför deras nationskänsla gentemot Israel är så stark.

Spenderade stor del av dagen på muséet så efter det hann vi bara med en kort siesta och sen middag i German Colony. Gick inte till Caffit den här gången för dit skulle Ric med sina vänner, utan vi testade en annan restaurang, Joy. Fick vänta ett tag på ett bord men under tiden fick vi både varm cider och en förrättssoppa så vi kände oss omhändertagna.