Döda havet

Kom precis hem från Döda havet. Spenderade några timmar i En Gedi Spa - förutom flyta som kork i det galet salta vattnet så blev det lerinpackning från topp till tå, osande svavelbad och svensk massage. Trevlig dag. Det kunde varit varmare dock. Solen vägrade titta fram och även om det var långt ifrån kallt så blev det inget av med att ligga och läsa vid poolkanten. Föredrog det 38 gradiga svavelvattnet istället. Men attan vad det sved på min mygg- och loppbett. Förhoppningsvis gör mirakelmineralerna att allt sånt försvinner nu.

Teknikkrångel med Firefox

Har jag försökt publicera samma text sedan klockan elva i morse men Firefox säger bara "error". Men nu visar det sig att jag publicerat texten femtielva gånger istället. Underligt. Firefox brukar ju klara det mesta på Mac, men nu får det bli Safari för bloggen.

Regn, regn, regn

Regnat hela natten till idag. Men enligt min dators väderleksprognoser SKA det bli 27 grader och sol vid Döda havet idag så vi chansar och åker, pappa och jag. Döda havet är något man bara inte får missa när man är här.

Igår regnade det också och eftersom nästan allt är stängt på lördagar (muséer och sånt) så åkte vi och åt lunch på Dharna i Ramallah istället. Det stället är så shysst. Extremt goda meze.

Alla här säger att det är ovanligt att det är så här kallt i oktober. Otur som vanligt med vädret...

Premiär - Disengagement

Igår kväll var jag och Ric inbjudna till Adrian och Jeron. De har under ett år filmat vad som hänt här i regionen, speciellt under Gazaevakueringen, och nu har de redigerat klart sin film som för tillfället heter Disengagment. Ett 20-tal släkt och vänner var där för att se premiären och sen komma med konstruktiv kritik inför de sista finjusteringarna.

Det är ett enormt arbete de har gjort och jag gillade filmen. Framför allt var det intressant för mig att se så mycket bilder från Gazaevakueringen eftersom jag inte var här då. Första gången jag besökte Gaza var det redan utrymt av alla bosättare.

I princip alla de andra som såg filmen var israeler så jag kände att det var min plikt att ge ett mer europeiskt objektivitetsutlåtande till killarna och på flera punkter kändes den väldigt israeliskt vinklad. Jag var nog den enda som skrev två A4-papper med kommentarer...

Bland annat hade de starka bilder på israeler som dödats av självmordsbombare, men nämnde bara med ord att tre gånger så många palestinier dödats av israeler under samma tid. Hela filmen ställde också frågan om evakueringen av Gaza lyckats med att skapa fred. Med tanke på sommarens krig i både Gaza och Libanon blir förstås svaret nej. Men om man av det drar slutsatsen att det inte är någon idé att ge tillbaka någon mer mark till palestinierna för att det inte blir fred ändå - då tycker jag man är fel ute. Ett stort problem med evakueringen var ju att det var ett beslut som togs utan ens ett snack med palestinierna, inga förhandlingar genomfördes. Utan förhandlingar skapas ingen fred. Dessutom har ju Gazaborna knappast fått mer frihet efter utrymningen av bosättningarna. Gränsen är stängd för de flesta hela tiden, ofta för resten. Och det var den problematiseringen som filmen inte gjorde.

Hoppas de tar kritiken på ett bra sätt och att det leder till förbättringar i slutändan.

Det går visst att gå ut en fredag

Pappa blev imponerad av Gamla stan, speciellt Klagomuren. Eftersom det var fredag eftermiddag fick han låna en kippa av papp för att gå hela vägen fram. Något annat som gjorde intryck var nog hur snabbt gatorna tömdes inför Sabbaten. När vi gick hem var det helt öde. Jag har alltid undvikit att gå ut på fredagarna här eftersom jag trodde att det var svårt att hitta ställen som var öppna. Men igår blev jag motbevisad.

Vi valde ioförsig att ta en taxi till östra Jerusalem för att äta middag. Askadinya var trevligt och portionerna var stora. Förrättstallriken var enorm med lax, räkor, musslor, god ost, sparris m.m. Rekommenderas. Men när vi sen åkte tillbaka till den judiska delen av stan vid 23-tiden så upptäckte jag att många barer var öppna och en del folk var ute. Inte som en fredagkväll i Stockholm, men ändå.

Art-L, vår ryska bluesbar hade tyvärr ingen live bluesmusik igår. Men det var trevligt ändå. Och D1 är alltid ett säkert kort. Igår spelade de bra musik också.

På vägen hem började vi prata med två israeliska killar. De tyckte att vara journalist var "a dirty business", vilket inte förvånar mig. Man brukar inte bli mottagen med öppna armar här. Men det var intressant att prata med dem. Den ena killen var 20 år och i armén för tillfället. Han var bitter över att behöva vara med i "någon annans" krig - och att han som 20-åring bar vapen och ibland blev tvungen att döda människor som han hellre ville se som vänner. Det är svårt för oss att fatta vilken annorlunda uppväxt de har än oss.

Sightseeing

Inatt vid tre kom pappa. Ska hälsa på i 6 dagar. På förmiddagen har vi varit på marknaden. Inför-sabbaten-stressigt. Annat än Hötorget. Nu blir det en promenad till Gamla stan.

Upptäckte Knessetparken

Igår var det tekniskt strul och gick inte att blogga. Men hände inte så mycket ändå. På kvällen tog vi dock en lång promenad genom parken där Knesset ligger. Det är runt hörnet från vår lägenhet men jag har aldrig varit där. Mycket joggare andra sportutövare. Trevligt med en stor park så nära hemmet.

Inget New York?

Nu är Ric (pojkvännen) här och det är ju trevligt, men han hade nyheter som jag har mer blandade känslor för. Den spanska tidningen El Periodico har erbjudit honom någon typ av kontrakt för att vara andra-korre här. Det är stort och svårt att tacka nej till. Men egentligen hade vi planerat att åka till New York i januari och försöka jobba därifrån ett tag. Korre-kontrakt = inget New York.

Jag gillar ju friheten jag har nu, att inte vara bunden till ett ställe, ta semester när jag vill och har råd osv. Och att nu bli fast här på obestämd framtid, nja...

Emilio är fri

Måste ju nämnas ifall någon missat det. Skönt för honom och hans familj.

Godnatt

Ja, verkligen. Har svarat på ett gäng mejl om hur det var i Gaza fram till nu. Men nu MÅSTE jag verkligen släcka. Vore ju bra om jag hade sovit något innan pojkvännen kommer från flygplatsen på morgonkvisten. Ska bli kul. Vi har inte setts på tre veckor nu. Han tog ju den största delen av sin semester i Spanien.

Lång historia om test i tålamod

Att lämna Gaza är ofta ett tålamodstest och ikväll var inget undantag. Jag har ioförsig vant mig vid att säkerhetskontrollerna tar ungefär en timme så det var inget nytt. Som vanligt fick jag plocka ut varenda pinal av min utrustning ur väskan för att sedan köras fram och tillbaka i röntgenmaskinen ett antal gånger. Var lite extra nervös idag eftersom kameran är ny och jag var ensam där. Ibland har de för vana att bara köra bandet tills grejerna ramlar ut på andra sidan och då är det bra att ha en kompis som tar emot.

Andra tålamodstestet består av att ta sig hem från gränsen. Ofta brukar det finnas taxi men man får hårdpruta för att inte bli ruinerad, speciellt på kvällen. Nu fanns det dock inte en enda bil - och närmsta stad ligger en bra bit bort. I säkerhetskontrollen hade jag dock träffat en man som skulle till Tel Aviv så jag satte mig för att vänta på honom. Det tog honom ungefär en timme längre än jag att bli utsläppt från Gaza. Han var palestinier och hade fått specialtillstånd för att besöka sin fru som låg på sjukhus i Tel Aviv så det var säkert något problem med papprena. När han kom ut visade det sig att han inte hade bil utan skulle ringa en taxi och vi skulle dela på kostnaden. Till saken hör ju att jag egentligen skulle till Jerusalem, en timme från Tel Aviv, så det tog emot att betala alltför mycket för att hamna helt fel. Men när jag efter att ha ringt min taxikille och fått höra att jag skulle få vänta på honom en och en halv timme valde jag det första alternativet. Jag skulle betala 100 shekel (ca 170 kr för resan) och bli avsläppt vid busstationen i centrala stan. En bit på väg erbjuder sig chauffören att ta mig till Jerusalem för 250 shekel. Det är ett vettigt pris.
"Okej", sa jag, "men bara om vi åker direkt dit. Inga omvägar via Tel Aviv."
"Visst, visst."
Efter några kilometer åker vi snabbt förbi avtagsvägen mot Jerusalem. Han hade inte fattat alls vad vi hade kommit överens om utan skulle först till Tel Aviv i alla fall. Och jag får väl skämmas lite för att jag inte kunde göra mig förstådd på arabiska. Det är ju jag som är utlänningen här, men ändå...
"Okej, då håller vi oss till originalplanen - Tel Aviv och 100 shekel."
"Visst, visst".
Ett tag senare åker vi snabbt förbi avtagsvägen mot Tel Aviv och kör mot Haifa istället. De vill släppa av mig utanför sjukhuset som ligger "gud vet var".
"Du kan ta en taxi till busstationen. Eller en lokalbuss - bara 5 shekel", tyckte chauffören. Sen dumpade han mitt bagage på trottoaren. 80 shekel fick han, men det var innan jag insåg att när jag frågar folk vilken buss som går till Central bus station så fattar de inte ens att jag menar den i Tel Aviv.

Klockan är tio på kvällen och jag har ingen aning om var jag befinner mig eller när nästa buss går. Frustrerande? Ja, mycket. Överraskande? Nej, inte alls. Ungefär 90 procent av allt dealande med taxichaufförer brukar sluta ungefär så här. Men hem kom jag ju i alla fall till sist. Och ingen tid hade jag egentligen att passa så det hela var egentligen bara ännu en resa hem.

Folkliv i Gaza city

Sitter på ett hotell i Gaza city. Det märks att Ramadan är slut. Gatorna är fulla med folk som firar. Men jag har aldrig någonsin sett så många barn med leksaksvapen - i princip var och varenda liten pojke hade något som liknade automatgevär. Känns obehagligt när man vet hur mycket våld de har omkring sig dagligen.

Vi kom precis tillbaka efter att ha besökt huset där Emilio kidnappades i morse. Intervjuade fastighetschefen som var upprörd över det som hänt. De flesta palestinierna inser ju att såna här händelser bara gör att de förlorar sympatier i västvärlden.

Kidnappning

En spansk journalist har kidnappats i Gaza, Emilio, en kompis till Marta. Så självklart kommer spansk media göra rapporter därifrån idag. Jag hänger nog med. Men nu visar det sig att Marta har fel visumstämpel i sitt pass så jag vet inte om vi kommer iväg. Att det ska vara så svårt...

De flesta kidnappningar av västerlänningar i Gaza den senaste tiden har bara varat några timmar. Undantaget var de två Fox-journalisterna som höll uppåt två veckor. Vi får hoppas att det inte upprepas nu. Om pressen skräms iväg så gynnar det inte Gazaborna i alla fall.

Gaza eller inte Gaza

Med nyheten om Lieberman kanske Gaza får skjutas framåt några dagar. Marta var här i alla fall. Men vi pratade mer om att hon vill lämna Jerusalem - i alla fall ett par, tre månader nästa år - än om vi ska åka imorn eller inte. Hon har bott här ett år mer än jag och jag förstår att hon tröttnat på att leva med denna konflikt dag ut och dag in. Man inte bara lever med den utan jobbar med den också. 24 timmar om dygnet - konflikt.

För mig är det fortfarande relativt nytt. Men visst känns det trist ibland att man inte har några riktiga vänner här, förutom annat mediafolk. Men som journalist ska man ju vara neutral och det blir definitivt svårare om man skaffar säg nära vänner på ena eller andra sidan.

Extremhögern in i Israels regering

Såg precis nyheten att premiärminister Ehud Olmert tänker bilda koalition med ultranationalistiska partiet Yisrael Beitenu. Partiledaren Lieberman som antagligen blir vice premiärminister har gjort sig känd för uttalanden som att araberna i Israel ska fråntas sitt israeliska medborgarskap och istället ingå i en palestinsk stat. Dessutom har han sagt att Knessetmedlemmar som pratar med Hamas ska avrättas. Kontroversiell räcker inte till.

Arbetarpartiet som nu är i koalition med premiärministerns parti Kadima kommer inte att bli överförtjusta, men medierna här spår att de kommer att sitta kvar i regeringen ändå. Olmert säger att han behöver dem för att förhandlingar med palestinierna inte ska bli omöjliga.

Regeringen har varit väldigt skör sedan den kritiserades hårt för tillvägagångssättet i Libanonkriget. De behöver det extra stödet från Lieberman nu. Frågan är bara vad det här får för effekt på konflikten. Jag tror inte palestinierna bryr sig mycket, de ser i princip alla israeliska partier som fiender - extremhöger eller inte. Men vi kan nog glömma att det blir några fler utrymningar av bosättningar, som den i Gaza i augusti-september i fjol.

Renad

I morse vaknade jag upp med ca tio loppbett på benet. Katten igen! Så dagen har tillbringats med insektsspray och sopborste och mopp (damssugare är tydligen något europeiskt påhitt).

Men jag har också hunnit med lite yoga (började gå igenom boken "The Illustrated Light of Yoga" som jag köpte i Indien i maj - galet vad killen på bilderna är vig) och ett långt bad. Skön dag. Förutom lopporna förstås.

Snart kommer Marta hit för att diskutera Gaza.

Min nya kamera

Fick precis sms av Marta. Hon vill åka på tisdag istället, var inte klar med sin artikel om israelisk inrikespolitik. Funkar väl det med. Kanske kan jag göra något annat duktigt imorn. Till exempel leka med min nya videokamera. Vore ju bra om jag visste var alla knapparna sitter när det dags att använda den.

Bortglömda Gaza

Började dagen med att läsa vad svenska medier skrev om Mellanöstern. Framför allt var det Israels erkännande av användandet av fosforbomber i Libanon-kriget som syntes. Men SvD:s Cordelia Edvardson skrev också en artikel för att uppmärksamma den fortfarande pågående intifadan som nu är mer eller mindre bortglömd i media - läs den här. Nyheten om ett stundande inbördeskrig i Gaza har ioförsig bubblat lite de senaste veckorna, men med vårt riksdagsval och allt som följt på det är det inte konstigt att det inte fått större utrymme. Redan när Libanon-kriget drogs igång så glömdes Gaza liksom bort. "Varför stanna i Gaza när det finns ett så mycket häftigare krig att skildra?" var det någon som beskrev medias agerande då, om jag inte minns fel.

Imorgon ska jag verkligen försöka åka till Gaza, måste känna själv hur stämningen är där nu. Bara jag får tag på min spanska journalistkompis Marta ikväll. Vi skulle ju åka ihop.

Tillbaka i Jerusalem

Jag kom tillbaka till Jerusalem för några dagar sedan efter en lång semester i Stockholm, som mest gick ut på maraton-fikapass med kompisar och familj. Nu ska jag ta mig samman och försöka börja jobba igen. Just nu känns mediaintresset för den här regionen rätt svalt. Inte konstigt efter sommaren som varit med konstant konflikt och krig.

Inte hade jag kunnat drömma om att jag skulle få så mycket jobb när jag flyttade hit i början av juni. Sommaren började ju med fotbolls-VM kväll efter kväll på vår närbelägna Etiopiska restaurang, men gick snabbt över till jobb dag och natt i Gaza samtidigt som jag försökte sova till ljudet av bomber, tätt följt av en resa genom Jordanien och Syrien för att ta mig till Libanon där bomberna då slutat falla men förödelsen efteråt var enorm.

Kort sagt: Jag är rätt ovan vid att vara sysslolös här nere. Då hade jag kunnat döda för en dag som den här när jag har tid att starta bloggar och städa huset och laga riktig mat. Imorgon är det söndag och jag tror inte att det blir så mycket livligare då. Men affärerna är i alla fall öppna igen efter sabbaten så jag kan gå och handla mjölk. Är inte livet spännande så säg...