Obehagliga mejl

Jag reagerar inte ens längre, men visst är det egentligen lite galet att bo i en region där man ibland får meddelanden med sånt här innehåll...

From the UN Gaza Field Security Officer:
There is a VERY HIGH kidnap threat for ALL Internationals in Gaza and Missions to Gaza should only be for CRITICAL reasons.

Åker ju dit med jämna mellanrum, men kanske inte just nu...

Härom veckan fick jag ett mejl från en israelisk männsikorättsorganisation som berättade att en 6 månader gammal palestinsk pojke dött i en vägspärr pga andningssvårigheter. Det tog militären 20 minuter att genomsöka bilen innan familjen släpptes vidare mot sjukhus. Då var pojken redan död. Och det här var inte en familj som ville in till ett sjukhus i Israel utan de skulle från sin palestinska by till Ramallah på Västbanken. Vägspärrarna finns överallt.

Ibland inbillar jag mig att jag bor på ett normalt ställe, men man inser emellanåt att så inte är fallet.

Min text om palestinska flator på QX.se

Nu ligger min artikel om gårdagens (onsdagens) konferens ute på QX.se. Läs den här

Söndag 25 mars: Ric till Saudi och mer Bildt

Ric tog en taxi för att påbörja sin resa mot Saudi Arabien klockan 4 på morgonen. Jag såg till att sova länge istället. Hade en skön slappdag hemma - igen. Tills jag såg att ETC mejlat om Carl Bildt. De var intresserade av hans besök här. Presskonferensen var bara ett par timmar bort så det var bara att hasa sig ut. Väldigt intim PK. Bara ett litet gäng svenska journalister: SR, DN, SvD, Göteborgsposten, TT och så jag. Och Bildt förstås då. Alla satt vi runt ett bord och det kändes mer som om vi hängde lite än som en PK. Trevligt. Bildt avslutade det hela med att intervjua oss om hur läget var här nere just nu enligt vår mening.

Men det var förstås knepigt att få ur honom några raka svar, politiker alltså. De är alldeles för mediatränade nu för tiden... Satt till sent för att få ihop en vettig story.

Lördag 24 mars: Carl Bildt är här

Men TV3 sänder ju inte på helgen så jag satt hemma och chattade hela dagen istället. Mötte upp Anneli på Dublin på kvällen för att titta på EM-kval mellan Israel och England. Anneli höll på Israel, hon börjar bli mer och mer nationalistisk säger hon. Jag höll förstås på England. Mötte ständigt återkommande Alam där också. Han var iklädd Englands landslagströja, den enda på hela stället som vågade det. Att han är palestinier också gör hon ju inte mindre "modig". Alam är den där killen man träffar ute varje kväll man går ut. Kan bero på att han hänger lika mycket på D1 och Askadinya som jag och alla spanjorerna. Men det här var ju ett helt annat ställe....

Fredag 23 mars: Slapp grave-yard passet

Skulle egentligen ha filmat med Marc natten till idag, men hans kompis Brice fick rycka in eftersom inga kvinnor tilläts vid de ultraortodoxas militära samling. Det var nån marsch ute i öknen de skulle göra mitt i natten. Marc och Brice kom och lämnade tillbaka utrustningen som jag lånat ut till dem, vid 11 nästa dag. Jag var rätt tacksam att jag slapp. De hade varit vakna hela natten.

Spenderade en liten del av eftermiddagen på Kalu café, det bästa med området vi bor i. Älskar det caféet. Shysst kaffe, god pasta om man vill äta, sköna vintage soffor och fåtöljer om man vill mysa - och se eluttag och internet så man kan sitta där och skriva hela dagarna.

Torsdag 22 mars: Utekväll

En rätt händelselös dag: Fikade med Marta på eftermiddagen och träffade sen Ric och Adrian, hans före detta lägenhetsbuddy. Vi var och käkade på Spaghettim. Lustigt att se skillnaden på vilken service amerikaner är vana vid att få. Adrian ville ändra på allt i menyn. Gick inte så bra här, service-minded är väl inte första ordet som dyker upp i skallen när man tänker på det här landet.

Jag gick hem halvtidigt efter ett kort barbesök. Killarna drog vidare och var nog inte hemma förrän vid tre eller fem eller nåt.

Onsdag 21 mars: Jobb fixat

Efter att ha provjobbat ihop med Marc på France 24 så hade vi en lunch på onsdagen då vi bestämde att vi fortsätter jobba ihop. Det är inte fantastiskt betalt, men okej. Och kanalen verkar svälja hur mycket jobb som helst. De vill ha nästan allt. Och Marc jobbar non stop. Har redan sålt 3-4 inslag till dem tror jag. Ett om hur många förintelseöverlevare är väldigt fattiga nu och får minimal hjälp från israeliska staten. Vi var i ett soppkök i Netanya och gjorde det. Ett om attackövningen som jag nämnt här nedan. Det var en luckrativ dag eftersom både TV3 och France 24 valde att använda materialet. Ett inslag om de ultraortodoxas militärbrigad, men där tillåts inga kvinnor närvara så jag är inte med på den biten.

Fick också ett samtal från Thailand om att det kan finnas mer researtiklar att göra.

Dags att uppdatera

Sorry go' vänner. Men har varit mycket på senaste tiden. Men nu är det dags för en uppdatering. Kan ju börja med att säga att det framför allt varit mycket jobb. För lite drygt två veckor sedan lunchade jag med Marc som är frilanskorre på dygnet-runt-kanalen France 24. Han tyckte vi skulle samarbeta så nu hjälps vi åt med att komma på idéer, filma, redigera och speaka. han kör den franska biten och jag den engelska. Han var först inne på att jag skulle göra deras livekommentarer på engelska också, men det verkar bli hur ofta som helst jag är rätt glad att jag slipper det. Vill ju ha kvar lite av min frihet också.

Övning inför kärnvapenattack

Idag kommer övningar inför en eventuell kärnvapenattack från Iran pågå runt om i Israel. Och jag ska iväg och filma. Men samtidigt trodde jag de redan startat ett krig i morse. Det byggs upp i lägenheten under oss så från tidigt i morse har slagborren (och ett gäng andra borrar) kört på. Hela huset vibrerar. Har sovit superdåligt.

Min första filmremiär ikväll!

Ja, det är ju inte min film förstås, men det är den första filmen som jag har med material i i alla fall.

Det var i november som jag träffade Nitzan när vi både gjorde intervjuer inför gaypride-manifestationen i Jerusalem. Jag berättade att jag hade bilder från protesterna mot gayparaden i det ortodoxa området Mea Shearim och sa att han fick använda dem om han ville. Efter att jag gett honom banden tappade jag bort hans kort och idag fick jag reda på att han tappat bort mitt också. Det var först tidigare i veckan som jag fick tag i ett nummer till honom via DN:s Lotta Schüllerqvist som han nämnt att han träffat. Och idag fick vi tag i varandra - precis i tid, för premiären är på Cinemateket i Tel Aviv ikväll! Och jag ska gå så klart.

Habibimusik på Rubens bar

Det var äntligen dags för officiellt öppnande av våra israeliska vänners bar i Jerusalem igår. Det var otroligt drag och väldigt mycket dans för att vara en bar utan dansgolv. DJ:en var också modig nog att spela en massa arabisk musik. Efter en del skeptiska och undrande blickar från några av de israeliska gästerna var det sen de låtarna som fick folk att svänga mest på höfterna. Peace through the arts?

Leo DiCaprio farligare än konflikten

Träffade fotografen Emilio på Rubens bar igår. Han berättade att han fått sin näsa knäckt häromdagen. Tydligen var Leonardo DiCaprio på besök vid Klagomuren och kaos hade uppstått mellan alla paparazzifotografer som var där. De hade helt enkelt börjat slåss för att få bästa bilden. Helt otroligt att befinna sig i den här konfliktzonen och så skadas av en sådan anledning. Fast Emilio har fått sin beskärda del av konfliktskador också - blivit kidnappad i Gaza och brutit benet vid en murprotest. Jag tyckte att det kanske var han som skulle åka till Thailand istället.

Canal Sur - problem-tv

Det visade sig att Martas oro var befogad. Canal Sur ville inte alls sända vårt inslag med färdigmixat ljud. Pepe på spanska TV3 var snäll och sa att vi fick låna några minuter av hans satellittid för att sända en gång till dagen efter. Men då glömde idioterna på Canal Sur att spela in vårt inslag och när vi väl spolat tillbaka och börjat om var satellittiden slut. Sen tyckte de allt var Martas fel och vill inte jobba med henne igen. Jag känner mer att jag inte har tid för såna oproffsiga och otrevliga typer. Inte tänker de betala oss för de 12 timmars arbete vi la ner heller. Tacka vet jag svenska företag.

Mitt presskort klart!

Fick jag ett mejl om igår. Det betyder att jag kan jobba här i ett år framåt utan problem. Toppen! Kommer också kunna ansöka om ett års B-arbetsvisum. Inga mer turer över egyptiska gränsen för att kunna stanna kvar (inte för att jag behövt göra några än eftersom jag varit hemma i Sverige med så jämna mellanrum men i alla fall).

Spanskt tv-jobb i Betlehem

Marta fick sitt första uppdrag av andalusiska Canal Sur igår. Jag var hennes kameraman, redigerare, producent och allmänt stöd under processen. Vi var vid universitetet i Betlehem. De hade ordnat andalusisk temavecka och lagade mat, lyssnade på musik och läste litteratur från regionen. Det var kul att jobba ihop, men det blev stressigt. Har aldrig samarbetat med någon sådär och Marta har aldrig jobbat med tv. Hon ville ha råd och jag kunde ju inte bestämma allt eftersom det var på spanska och jag inte förstod exakt vad kanalen ville ha. Vi blev klara i tid för att sända kl 21 i alla fall. Första gången för mig att sända via satellit och trodde jag tänkt på allt, men tydligen hade jag mixat ljudkanalerna istället för att skicka röst i en och bakgrundsljud i en. Tycker väl inte att det är ett så galet stort fel eftersom bland annat TV3 aldrig har brytt sig om det. Men Marta är orolig att vi aldrig mer får jobba för dem nu. Fortsättning följer.

Sista dagarna i Thailand: Transport, shopping och mer transport

Fredag 2 mars: Båten satte av tidigt på morgonen medan alla fortfarande sov. jag var förvånad över att alla ens var med eftersom inräkningen gjorts efter ett par karaffer rom och cola. Vi anlände till Langkawi i Malaysia på förmiddagen och jag såg mest fram emot att ligga i swimmingpoolen i marinan hela dagen. Skönt att byta ut saltvattnet ett tag. De flesta andra var inne och shoppade, men det var rätt ocharmigt med stora köpcentran. Marinan hade förutom pool trådlöst internet och det kändes lyxigt att få sitta med min egen dator och surfa lite. Det var också därifrån jag skrev första inlägget om Thailand här på bloggen. På kvällen blev de finmiddag och klubbutgång. Kul att se besättningen i riktiga kläder, de var tvungna att föregå med gott exempel och skippa strandstilen och istället dra på sig fina skjortor och riktiga skor. Som helt nya människor. Den indonesiska delen av besättningen fick också följa med för en gångs skull. De dansade som tokiga.

Lördag 3 mars: En till segdag i Malaysia. Hade inget att göra direkt, inga foton att ta så hjälpte kocken att handla all mat för resten av resan. Kom sen på att jag inte kommer att få äta något mer av den eftersom jag måste lämna båten nästa morgon och det kändes vemodigt. Kändes helt plötsligt som om jag hade massor kvar att göra på båten men hann förstås inte mer än att packa sista kvällen. Vi åt middag på en flytande fiskfarm med restaurang på en annan plats på Langkawi.

Söndag 4 mars: David och Lee skjutsade mig i lilla motorbåten uppför floden i beckmörkret. Såg knappt handen framför mig, men vi kom till slut fram till platsen där min taxi skulle vänta. Det gjorde den förstås inte, men killarna var tvungna att dra till slut. Lustigt hur allt blir backpacker-struligt så fort jag inte är på båten längre. När jag efter en halvtimme bad den lilla shoppen ringa efter en ny taxi sa de att de inte hade något telefonnummer men att det nog skulle komma en taxi vid 8-tiden. Försökte ringa David men hans telefon var avstängd. Vid 8 kom en fiskare i sin bil och "No taxi. You walk." Så det var bara att plocka upp väskorna och lifta in till stan. Tur att jag frågat David vad orten hette. Kom fram en halvtimme innan båten till Thailand skulle avgå och var först tvungen att ta ut pengar (funkar aldrig på Langkawi) till David och lämna dem i ett kuvert på marinan. Slutade med att jag fick springa dit och använda mina sista dollar istället. Sen fick jag tigga till mig 2 ringet av en turist för att ha råd att köpa båtbiljetten som gått upp i pris sedan guiden skrevs, vilket jag förstås borde räknat med.

Resten av dagen bestod av resande. Båt till Satun i södra Thailand. Hänga där ett par timmar och sen buss mot Bangkok. Avgick vid tretiden skulle anlända 16 timmar senare, klockan sju på morgonen. Billig som satan. Bara jag och thailändare på bussen. Sov ganska bra ändå, fick två säten för mig själv. Enda problemet var senare på natten när airconditionen gjorde mig till frost och jag kände en förkylning krypa sig på mig.

Måndag 5 mars: Anlände Bangkoks backpackergata och letade hotell som alla var fulla i en timme innan jag gav upp och lät en tuktuk köra mig iväg till ett för dyrt hotell några kvarter därifrån. Men de hade säng, dusch och AC, precis vad jag behövde då. Sov till mitt på dagen och bestämde mig sedan för att shoppa loss mina sista timmar. Lyckades rätt bra med att springa mellan butikerna och bankomaterna. Hade sms:at med pappa om att träffas när han anlände till Bangkok på sin semesterresa vid 17-18-tiden. Han kom först vid 19. Det positiva i det var att jag hann med både fotmassage och ryggmassage. Borde ha lagt mer tid av resan på det. Mer än himmelskt! Det negativa var att jag var tvungen att åka till flygplatsen bara en timme efter att jag träffat pappa. Det blev en snabb middag och öl. Incheckningskön till flyget mot Amman gjorde mig djupt deprimerad. Från glada semestermänniskor till knuff och irritation. Ville inte tillbaka.

Tisdag morgon: Att åka från Amman istället för Tel Aviv var grymt mycket billigare, men visdomen i beslutet kan ändå ifrågasättas när jag upptäckte att det tog 8 timmar att ta sig hem från flygplatsen. Diverse väntan på taxi, gränser som ska öppnas, pass som ska kollas 17 gånger osv gjorde alla sitt till. Men jag hann se en hel film på vägen i alla fall, även om jag var tvungen att pausa lika många gånger som passet skulle inspekteras ungefär.

Mer Thailand: Tigerhajar, barbeque och strandbar

Jag har ju faktiskt varit hemma flera dagar nu...

Onsdag (alltså den 28 feb): Åkte in till stranden på Koh Rork. Bländande vacker. Men först var vi tvungna att plåga oss med en vandring upp till en utsiktpunkt. Största värdet var att man förtjänade att softa resten av dagen efter alla de trappstegen. Det här var också ön med ödlorna, de jag varnats för att bli biten av i ytterligare en av alla de galna nära-döden-historier som besättningen berättat om en kompis som blivit biten och sen sett sin fot bli mer och mer grå tills sjukhuspersonalen i Malaysia utan att kunna ett ord engelska lät honom förstå (med sågande handrörelser) att amputation var enda möjligheten. Jag höll mig i alla fall på tryggt avstånd.

Hade sett fram emot Lees (kockens) divemaster-stresstest under eftermiddagen, men det hanns inte med. Testet går ut på att han ska ner på 5-6 meters djup och sen byta all dykutrustning på tid med en annan dykare samtidigt som dykintruktören stänger av hans luft, kastar sand på honom osv. Lät som bra underhållning. Nästa stopp blev istället Koh Dang. På vägen dit försökte jag göra lite yoga på toppdäck. Det var mycket svårt att hålla balansen i gunget. PÅ kvällen spelade vi poker. jag satsade stort och förlorade allt först.

Torsdag 1 mars: Upp tidigt för att dyka med tigerhaj. För att ha en chans att se dem måste man dyka i gryningen när de kommer in för att äta. Låter på pappret som en ganska dum idé. Tigerhajen är ju ihop med hammarhaj den dödligaste fisken efter "the Great White". Men banga gick ju inte så jag hoppade i med de andra vid 6-tiden och började nedstigningen. Men det förnuftet inte lyckades övertala mig att göra tog kroppen hand om. På 5 meters djup kunde jag knappt suga i mig någon luft och var tvungen att avbryta. Bara dykmastern sa att han sett en haj efter dyket, de andra hade varit för upptagna att märka hans handtecken. Han berättade också hur han gömt sig bakom korall när han såg den så inte bara jag som är en fegis alltså.

Lunchen blev BBQ iland på Koh Rork. Hummer och en hilma massa Pogo-fisk som besättningen plockat upp. På eftermiddagen hade vi bara en halvtimmes resa till Koh Lipe, den nya backpackerdrömmen. Besättningen fick för sig att jag borde ta kort på båten hängandes i klättersele framför fören medan de åkte. Om repen går av hamnar du i propellern sa crewmastern David betryggande. Bilderna blev ingen höjdare, men kul var det.

Blev verkligen kär i Koh Lipe. Hittade snabbt till den thailändska delen av byn och roade mig mycket åt alla ungar som kom fram och ville bli fotade. Speciellt en liten krabat poserade som den värsta modell, sen lärde han sig snabbt var knapparna satt för att titta på bilderna och ta fler. På kvällen åt vi grymt god thaimat och hängde i beachbaren Karma till sent. Folk börjar mjukna upp lite nu.

Mer om Thailand

Söndag: Vaknade sent efter gårdagens barhäng. Sent på båten betyder 9.15. Alla andra har redan dragit in till stranden för att klättra. Alla utom kocken förstås, som var tvungen att gå upp klockan 6.30 för att göra frukost till alla. Han har nu somnat om i köket. Jag tar mig in för att fota lite till, speciellt från klättringen. Efter lunch är det dags att dra vidare.

Vi kastar ankare i Maya Bay, en del av den sydliga obebodda Koh Phi Phi-ön. Hel kvällen tillbringas med att spela spel. Nåt som liknar TP. Janne är SO-lärare och kan allt. Till slut går allt ut på att vi kan sluta spela först när någon slår honom, vem som helst. Det händer aldrig.

Måndag: Dykning vid Maya Bay. Gjorde mitt uppfräschningsdyk eftersom det var så många år sedan. Allt gick bra. Det är som att cykla sa instruktören. Vid lunch får jag hänga med in till Koh Phi Phi Don för att ta lite bilder och se mig omkring. Träffade två thailändska killar som sa att jag garanterat skulle komma tillbaka till ön någon mer gång. "I came once and now I've been here for 20 years. It's the Magic och Phi Phi".

Nästa stopp var Koh Ha. Här gjorde jag mitt första riktiga dyk. Mycket grottor och hålor att simma genom och in i. Inte avancerat sa instruktören, men det innehöll en smal becksvart "skorsten" som man säkerligen hade kunnat fastna i utan några större problem. Förtjänade en öl efter det. Men Chang är lurig, ingen vet hur mycket alkohol som finns i dem. Det är därför de inte kan säljas i Sverige. På kvällen kollade alla på film, Torsk på Tallinn. För mig var det mest underhållande att se den indonesiska besättningen sitta och stirra på baksidan av filmduken. De såg bara nedre halvan och allt var på svenska, men de var som klistrade ändå.

Tisdag: Satte klockan på 05.10 och väckte Olof, Lee och Lena för en hajexpedition. Vi tog motorbåten in till en av stränderna och fick klättra över klipporna och ner i en "grottöppning" som var vattenfylld. Där satt vi sen och väntade på soluppgången i hopp om att se hajar komma in och äta småfisk som tagit skydd i det lugnare vattnet. Såg inget men bestämde på vägen tillbaka om att enas om en helt annan version.

Var i stort behov av en siesta, men det hände något hela tiden. Först frukost, sen blev jag övertalad att dyka igen. Tur var det eftersom det var helt fantastiskt. Sen blåste vinden upp och vi hissade segel. Självklart var jag tvungen att fota från motorbåten. Sen lunch. Först under eftermiddagen fick jag vila lite så missade det dyket istället. På kvällen anlände vi till Koh Rork, marinreservat. Middag blev galet starkt grön curry, som hämnd för att vi satt på en svensk film igår ansåg kocken. Många klarade nog inte av det, men vad sjutton - vi är ju i Thailand i alla fall. På kvällen gjorde vi caipirinas på thailändsk rom, lime och sodavatten. Blev ovanligt lyckade.

Tidig morgon i Jerusalem

Klockan är bara 6.00 här, men den är väl redan 11.00 i Thailand så kan inte sova. Sitter i badrummet och kollar mejl. Samtidigt som jag gungar fram och tillbaka - har fortfarande båtben. Jag kom hem vid lunchtid igår och sen dess har jag i princip bara sovit, det blev nog minst 13 timmar i alla fall. Men har sovit dåligt hur många nätter som helst i rad (hejdå-festande på båten + buss en hel natt + flyg en hel annan natt) så behöver nog det. Och drog dessutom på mig en förkylning efter 16-timmars bussresa med arktisk aircon.

Här hemma är allt kaos efter flytten. Alla mina grejer är fortfarande nerpackade och jag vet inte ens var min israeliska mobil finns så kan inte ringa några vänner - eller ta emot jobbsamtal. Är också i stort behov av att tvätta. Vågar knappt öppna thailandsväskan för risken att doften av 10 dagars svettande på en båt ska sprida sig i vår nya bostad.

Kort Thailands-rapport

Torsdag: Anlände till Chalong, Phuket. Höll på att inte hitta hotell, men gick bra till slut. När jag skulle käka middag blev jag inbjuden av en thailändsk familj att äta med dem. De firade ena dotterns 23-årsdag. En del expats kom förbi och slog sig ner. En aussie gav många bra tips inför kommande båtresa.

Fredag: Resan började. Badstopp och alla lärde känna varandra. Det var min födelsedag, men kändes inte läge att tala om det för någon och dessutom var jag ju på en födelsedagsfest igår och åt tårta.

Lördag: Stopp vid en lagun på en ö. Den var torr men vi vadade in dit i alla fall för att kika. Krabbor och annat djurliv. Mot Railay Beach, Krabi. Gick i land och badade på stranden. Vadade ut med kameran för att fota klättrare och annat. Altare på stranden där folk skänkt fruktbarhetssymboler i mängder. En hel hög med träpenisar låg det där. Jag stannade och fotade solnedgång och blev sen hämtad av Basman, en av båten indonesiska besättningsmän. Duscha med hinkar och skopor på däck och sen middag och barrunda. Hade blivit bjuden på en till födelsedagsfest på en bar. Killen som bjudit mig, Tek, spelade shysst musik. De flesta av båtresenärerna åkte ut till Jaya (båten) vid midnatt. Bara jag och kocken stannade. Jag ville fira min födelsedag lite grann. Och fick faktiskt mer tårta.