Omöjligt komma hem från Ramallah

På måndag kvällen var det som om alla samlade krafter försökte hindra mig och Marta från att komma hem. Intervjuerna i Ramallah gick bra. Vi hittade folk som pratade både engelska och spanska - och alla var skeptiska till att vapenvilan skulle hålla förstås.

När vi sen ska köra ut ur stan hamnar vi på helt fel väg. Vi åker längre och längre från bebyggelse utan att komma till någon gränsövergång. Det blir mörkare och mörkare runt oss - till slut kolsvart - och bilens lyktor märker jag är praktiskt taget obefintliga. "I know this is the wrong way", säger Marta ett antal gånger utan att vända. Men till slut gör vi det i alla fall. Efter att ha frågat tre militärer/säkerhetsstyrkor inne i stan vilket håll Jerusalem ligger åt och alla har pekat åt samma håll som Marta vet är fel ringer vi hem och frågar vad gränsövergången vi vill använda heter. När vi nu frågar samma militär igen efter Betel hamnar vi äntligen rätt. Men väl framme inser vi att gränsen har stängt för kvällen, klockan är mycket, omkring 22.

Inget annat att göra än att åka tillbaka genom stan och mot den andra gränsövergången som alla pekade mot från början. Den vägen är längre och det är ofta mer trafik - tar helt enkelt längre tid. Eftersom jag inte behöver hem och jobba så tar jag det mer ro, men Marta har ett inslag att redigera när hon kommer hem så för henne är det inte lika roligt. När vi lämnar gränsen vid Betel åker en bil upp bakom oss, tutar och kör om. Inte ovanligt, vi kör ju väldigt långsamt eftersom vi inte ser någonting. Men bilen kör inte om, utan prejar in oss och stannar snett framför. Ut hoppar fyra män med automatvapen. Okej, det är palestinska säkerhetsstyrkor, antagligen inte kidnappare, men det är ovanligt att de stoppar någon så jag hinner ändå tänka tanken "Vad nu då?" De ber oss gå ur bilen och under tiden stannar en annan bil bakom oss med 4-5 män, de är civilklädda. Vi får frågor om vad vi gjorde nere vid den stängda gränsen, vilka vi är, vad vi har i bilen. Vi förklarar att vi är journalister som jobbat i Ramallah och nu åkt lite vilse. Jag drar fram några visitkort till palestinierna vi intervjuat för att styrka vår story. Men det de är mest intresserade av är om vi är israeler. Efter ett "Nej, nej, Sverige och Spanien" ändras tonen helt. "Ah, you're welcome." Fattar inte helt om vi får åka. "Everything is okay?" "Everything is super okay." Bilen med säkerhetsstyrkan i vinkar att vi ska följa dem. De tar oss hela vägen genom stan till rätt gränsstation som är öppen. Vi gissar att de bara hade tråkigt och möjligtivs att de ville hämnas lite och stoppa några israeler eftersom många palestinier ofta blir stoppade av israelisk militär. Men mest var de nog bara sysslolösa.

När vi en bra bit senare kör in mot Jerusalem och Marta missar vår avfart och istället tar tunneln som leder till andra sidan stan är jag inte förvånad...