Kaos på kaos

Efter att jag gjort min ståa i utkanten av Beit Hanun eftersom det inte gick att åka ända fram pga israelisk militär så tog vi oss till ett sjukhus inne i Gaza city. Sjukhuset hade blivit nån form av flyktingläger med många unga män som bodde i Beit Hanun men som tagits in för förhör av Israel och sen droppats nånstans i Gaza. Nu kunde de inte åka hem igen.

Jag nämnde tidigare den 5-åriga pojken som blivit skjuten i magen av misstag. Det jobbigaste var egentligen hela mediasituationen. Vi var de enda där, men man kunde se att han var van vid att dra upp tröjan och visa skotthålet. Helt likgiltig och trött blick. Försökte fråga hans namn, jag tror det var Rez. Önskar jag kunde mer arabiska, speciellt vid sådana tillfällen. jag skulle känna mig mindre hemsk om man kunde vara lite trevlig, visa lite medkänsla istället för att bara plocka fram kameran och sen dra.

Vi fick höra att folk samlats vid självmordsbomberskans hus för att sörja/minnas/hylla henne. Det var ett totalt kaos där inne, rummet fullt av kvinnor som bara grät och skrek samtidigt som de höll upp bilder på släktingar som blivit nått martyrstatus genom att spränga sig själva. Hur kommer man till den punkten i livet när man gör ett sånt val? Nog för att livet är mest tragiskt i Gaza, men de flesta lever ju på som vanligt. 19 år var hon, tjejen. Universitetsstudent. Hade massor med systrar, som nu satt med tårar i ögonen. Det går nog inte att förstå varför om man inte tror på hela grejen med martyrskap. Till slut blev det nästan för intensivt där inne i huset, men då blev vi utslängda i alla fall av en äldre kvinna som tyckte att det fick räcka. Flera av journalisterna var ju män och här var det kvinnorna som skulle sörja.