Lång historia om test i tålamod

Att lämna Gaza är ofta ett tålamodstest och ikväll var inget undantag. Jag har ioförsig vant mig vid att säkerhetskontrollerna tar ungefär en timme så det var inget nytt. Som vanligt fick jag plocka ut varenda pinal av min utrustning ur väskan för att sedan köras fram och tillbaka i röntgenmaskinen ett antal gånger. Var lite extra nervös idag eftersom kameran är ny och jag var ensam där. Ibland har de för vana att bara köra bandet tills grejerna ramlar ut på andra sidan och då är det bra att ha en kompis som tar emot.

Andra tålamodstestet består av att ta sig hem från gränsen. Ofta brukar det finnas taxi men man får hårdpruta för att inte bli ruinerad, speciellt på kvällen. Nu fanns det dock inte en enda bil - och närmsta stad ligger en bra bit bort. I säkerhetskontrollen hade jag dock träffat en man som skulle till Tel Aviv så jag satte mig för att vänta på honom. Det tog honom ungefär en timme längre än jag att bli utsläppt från Gaza. Han var palestinier och hade fått specialtillstånd för att besöka sin fru som låg på sjukhus i Tel Aviv så det var säkert något problem med papprena. När han kom ut visade det sig att han inte hade bil utan skulle ringa en taxi och vi skulle dela på kostnaden. Till saken hör ju att jag egentligen skulle till Jerusalem, en timme från Tel Aviv, så det tog emot att betala alltför mycket för att hamna helt fel. Men när jag efter att ha ringt min taxikille och fått höra att jag skulle få vänta på honom en och en halv timme valde jag det första alternativet. Jag skulle betala 100 shekel (ca 170 kr för resan) och bli avsläppt vid busstationen i centrala stan. En bit på väg erbjuder sig chauffören att ta mig till Jerusalem för 250 shekel. Det är ett vettigt pris.
"Okej", sa jag, "men bara om vi åker direkt dit. Inga omvägar via Tel Aviv."
"Visst, visst."
Efter några kilometer åker vi snabbt förbi avtagsvägen mot Jerusalem. Han hade inte fattat alls vad vi hade kommit överens om utan skulle först till Tel Aviv i alla fall. Och jag får väl skämmas lite för att jag inte kunde göra mig förstådd på arabiska. Det är ju jag som är utlänningen här, men ändå...
"Okej, då håller vi oss till originalplanen - Tel Aviv och 100 shekel."
"Visst, visst".
Ett tag senare åker vi snabbt förbi avtagsvägen mot Tel Aviv och kör mot Haifa istället. De vill släppa av mig utanför sjukhuset som ligger "gud vet var".
"Du kan ta en taxi till busstationen. Eller en lokalbuss - bara 5 shekel", tyckte chauffören. Sen dumpade han mitt bagage på trottoaren. 80 shekel fick han, men det var innan jag insåg att när jag frågar folk vilken buss som går till Central bus station så fattar de inte ens att jag menar den i Tel Aviv.

Klockan är tio på kvällen och jag har ingen aning om var jag befinner mig eller när nästa buss går. Frustrerande? Ja, mycket. Överraskande? Nej, inte alls. Ungefär 90 procent av allt dealande med taxichaufförer brukar sluta ungefär så här. Men hem kom jag ju i alla fall till sist. Och ingen tid hade jag egentligen att passa så det hela var egentligen bara ännu en resa hem.