Fixare-bråk och frieri i Gaza

Eftersom jag inte har nån snäll uppdragsgivare som betalar alla mina kostnader när jag är ute på jobb så blir det svårt att anlita de bra fixarna i Gaza. De kostar ju mer än jag tjänar. Därför hade jag pratat med Sawfat om att hänga med honom och hans kund (brittiska tv:n) på deras uppdrag. Det skulle funka bra om jag lovade att inte vara i vägen. Men de skulle starta vid 8.00 från gränsövergången. Billös - som jag är (och hyrbilsfirmorna öppnar inte förrän 8.30) så liftade jag med Pepe och Enrique från katalanska TV3. Men spanjorer - som de är (trots att de är katalaner) så blev vi förstås lite sena, en timme så där. De hade dåligt samvete för min skull, speciellt när jag började få samtal från Gaza och var tvungen att förklara att jag skulle bli lite sen. Men det hindrade dem förstås inte från att stanna och käka frukost på vägen. Har märkt att min stresströskel i princip har stigit till nån slags evighetsnivå sen jag flyttade hit. Överlevnadsmekanism tror jag.

När jag anlände till gränsen så korsade jag i alla fall i förväg och lämnade katalanerna med sin galet stora utrustning. (Tack för skjutsen liksom...). På andra sidan väntade deras fixare Ahmed. Jag trodde ju jag missat min chans med Sawfat och började packa in väskorna i Ahmeds bil för att åka snålsjkuts på dem istället. Då dyker Sawfats kusin upp, en brysk man som gärna pratar i grälton och ännu oftare säger "fucking" fast alltid i fel sammanhang. Han började i alla fall vråla om att vi skulle åka till Sawfat. Men eftersom jag inte visste vilka intervjuer de hade kvar och jag ville träffa en familj så ville jag ringa först. Då blev det liv. Kussen skällde ut Ahmed och alla andra som stod i närheten. Mitt i allt kom Rahid, en annan fixare, fram och frågade vem jag skulle jobba med idag. Arrgh! Fattar inte varför de ska bråka om mig. Jag är ju världens sämsta kund - vad gäller stålar i alla fall. Ahmed skrattade i alla fall bara åt hela saken och till slut så blev det Sawfat i alla fall. Det blev en riktigt bra dag!

På vägen ut var jag ensam i gränsövergången. Först var det en man som på arabiska sa att han gärna ville ha en svensk fru. En av gränsmilitärerna översatte medan han skrattade. Han följde mig sedan fram till gränstunneln. Började fråga om jag var gift - vilket jag insett är ganska pinsamt att svara nej på i Gaza när man sen måste erkänna att man är 30. Gazaborna är vanligtvis mer mormor än mamma vid det laget. Hur som helst så berättade han sen att han också ville gifta sig med en svenska. "What do you say?" sa han på fullt allvar. Jag som tyckte att det kändes som om vi var på samma nivå... Men herregud om jag var fast i Gaza skulle jag också ta alla chanser. En ensam, ogift svenska är nog helt enkelt för bra för att låta bara passera.

Så, även om anledningarna inte alltid var de rätta, kände jag mig väldigt eftertraktad i Gaza den dagen.